Circlesgruppen var inte längre en grupp där jag bara var en besökare. Jag var en i gänget nu. Där var Jonas som jobbade på något datorföretag och hans flickvän Lina som pluggade till sjuksköterska. Sedan var det Johanna och David som var ett gift par och som var några år äldre än oss andra. Vad de jobbade med visste jag inte än, men de kändes som vänner. Sedan var det Linnea, Albin, Sara och Jens. Sara jobbade på caféet som vi brukade gå till efter gudstjänsterna. Albin var väktare och Jens jobbade som musiklärarvikarie när han inte spelade i lovsångsbandet i kyrkan. Det äldre paret som varit med de första gångerna hade slutat, hade jag förstått. Dianas roll i gruppen var svår att greppa. Alla lyssnade noga när hon pratade, verkade se upp till henne. Och hon hade beskrivit dem som sina bästa vänner, men jag kunde inte riktigt se hur det kunde vara så. Men det berodde kanske på att jag mindes hur jag hängt med mina bästa tjejkompisar i Linköping. Inte hade vi suttit ganska stelt i ring och fikat medan vi låtit ordet gå laget runt. Vi hade avbrutit varandra, kastat oss in och ut ur samtalsämnen, slappat eller dansat. Men förstås, det här var inget tjejgäng, och det var något kraftfullt med att umgås med människor utanför ens vanliga typ.
Vi höll på att duka undan från soffbordet och gå in med tomma tallrikar till köket när Linnea stannade mig.
”Du har en jättefin blus idag! Den rosa färgen passar verkligen dig.”
Linnea kramade mig. Jag hade vant mig nu och kramade lika innerligt tillbaka. Den fysiska kontakten församlingsmedlemmarna emellan förstärkte verkligen känslan av att de var en familj. Jag hade lärt mig de outtalade reglerna nu också. Församlingsmedlemmar av olika kön kramades mer i sidled, midja mot midja. De kvinnliga vännerna i församlingen kramades ofta framifrån, länge och innerligt.
När vi alla satt oss igen runt soffgruppen inledde Linnea kvällens andakt.
”Vi är så glada att du är här med oss, Emily! Och idag tänkte jag prata lite extra om hur det är att vara ny i tron.”
Jag log medan jag fick ryggdunk och uppmuntrande klappar på knäna av alla i gruppen.
”Idag ska vi därför läsa från andra korintierbrevet kapitel fem och vers sjutton. Vill du läsa, Diana?”
Diana bläddrade vant fram i sin Bibel och läste innantill.
”Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit.”
Linnea vände sig till gruppen, såg sökande på oss alla.
”Vad betyder det här?”
Jonas sträckte på sig.
”Jo, men det betyder att man blir förvandlad när man blir frälst. Men också att man måste aktivt lämna det gamla livet bakom sig. Och att man ska försöka avstå från det som är synd.”
Diana lutade sig fram och såg fundersam ut.
”Ja, men visst spelar väl dopet roll här också? Då begraver man ju det gamla och uppstår som en ny person.”
Jag tvekade en aning innan jag tog sats och ställde frågan.
”Jag tror att jag döptes som bebis. Menar ni att jag borde döpas på något annat sätt alltså?”
Diana svarade blixtsnabbt.
”Ja, vi tror på vuxendop, att dopet är något som man själv måste besluta sig för, och det efter att man blivit frälst. Du behöver inte bestämma dig idag, men de flesta nyfrälsta väljer att döpa sig på riktigt. Det är också då man faktiskt på riktigt går med i församlingen.”
Alla i gruppen nickade och hummade bekräftande. Aha. Ytterligare en sak jag inte förstått från början. Jag hade inte riktigt vågat berätta för mamma att jag ändå hade gått och blivit frälst, och att döpa om mig skulle kanske vara ett svek mot familjen, det dop jag fått som bebis. Men dopet lät viktigt, och jag var angelägen om att vännerna i kyrkan skulle se att jag ville göra allting rätt. Det var mycket att förhålla mig till, men belöningen var ju stor. Ju längre in i gemenskapen jag kom, desto mer sedd och bekräftad kände jag mig. Det var också precis som om pastor Anders hade haft på pricken rätt, om det där med hålet inombords som bara Gud kunde fylla. Min känsla av att vara ihålig och tom hade börjat krympa, och församlingsgemenskapen läkte andra sår inom mig också.
Mina föräldrar hade skiljt sig när jag var liten. Även om min mamma gjort allt för att vara där för mig hade känslan av att pappa lämnat oss gett upphov till en känsla som aldrig riktigt lämnade mig, en känsla av att vara oönskad och att aldrig riktigt höra hemma någonstans. Men här i Praise Church var jag verkligen som en del av en stor, myllrande familj som älskade mig. Jag ville göra allt för att tillhöra den gemenskapen.
Linnea vände sig nu direkt till mig igen.
”Vill du att vi ska boka ett pastorssamtal med pastor Anders, så kan du få veta mer om dopet?”
”Ja, gärna, det låter bra.”
Jag log, det pirrade till inom mig av förväntan av att få ha ett bokat möte med pastorn.