Aldrig har en arbetsdag känts så lång, den sniglade sig fram. Jag hade börjat med att fronta varor, sedan packat upp och fyllt på alla frysboxarna och nu satt jag i kassan sedan någon timme. Jag hade vägt och slagit in gurka, tomat, sallad och bröd i kassan så många gånger nu att jag skulle kunna göra det även i sömnen. Precis som på hemtjänstjobbet tidigare hade känslan av att jag var för bra för att bara göra den här sortens jobb börjat smyga sig på. Jag hade försökt få butikschefens uppmärksamhet, hade försökt få henne att inse att jag var smartare och bättre än de flesta kollegorna. Men chefen verkade blind, såg aldrig mina försök att visa framfötterna, och jobbet blev därför tråkigare och tråkigare.
Diana jobbade också idag, men hon höll mestadels till borta vid frukt och grönt och vi hade inte hunnit prata så mycket. Men jag hade fått en innerlig kram när vi möttes i omklädningsrummet och hade noterat att vi både hängde in finare kläder än vanligt i våra respektive skåp. Vi umgicks flera gånger i veckan nu, vid söndagsmötet, circlesgruppen och ofta på någon ytterligare träff i kyrkan. Diana var alltid glad och uppmuntrande. Även om hon gick ofta direkt från bibelskolan till butiksjobbet, och direkt från jobbet tillbaka till kyrkans kontor för att jobba några timmar till, klämde hon alltid in en stund med mig om jag bad henne. Ofta hade jag frågor och tankar, och vi behövde aldrig ha någon lång startsträcka av småprat innan vi kom direkt på ämnet, det jag för dagen gick och funderade på. Jag hade haft många frågor, om Bibeln och bön, och kyrkan, och kläder. Diana hade svar på allt. Ibland kändes det som att jag använde vår vänskap till att pumpa henne på information. Jag fråga ibland om det fanns något jag kunde göra för henne, men hon kramade mig alltid och skrattade då.
”Jag är så glad att kunna hjälpa dig. Att få vara den du har förtroende för att fråga alla de här sakerna, det är stort nog för mig.”
Och det verkade aldrig som att hon hade några behov, något som brände inom henne. Hon log på samma sätt som alltid, och sa att hon mådde bra och inte hade så mycket inre stormar att prata om.
Idag skulle vi faktiskt gå tillsammans till kyrkans kontor. Diana hade erbjudit sig att följa med mig på dopsamtalet med pastor Anders.
När tankarna snuddade vid dopsamtalet kändes arbetsdagen ännu längre och långsammare. Jag längtade så mycket till mötet med honom. Det var som att jag blev både verklig och levande som aldrig förr, när Anders uppmärksamhet riktades mot mig. Det var som att han inte bara såg mig, han såg in i mig.
Den känslan vara såklart inte enbart positiv, den fyllde mig också med en nytillkommen känsla av skam och blygsel. Det var det där med sex. Jag visste att jag inte kunde gå tillbaka och göra något ogjort. Aldrig tidigare hade jag haft ånger över killar jag haft, men nu var det saker från mitt förflutna jag ogärna skulle vilja dela med min pastor.
Men det var såklart också det som fick mig att längta efter dopet. Att bli ren, att låta det gamla dö och något nytt uppstå. Att börja om och göra det tydligt att jag lämnade mitt gamla, ofrälsta jag bakom sig. Då skulle jag inte behöva skämmas längre, sen. Jag skulle bli ren och ny. Och jag skulle passa in ännu mer.