Höstsolen orkade knappt upp ovanför huset mitt emot, men på den grå himlen kunde jag ana en liten ljusning som skulle kunna vara solen. Jag hade en ledig förmiddag och satt vid det lilla köksbordet med en kopp kaffe och höll i min nya Bibel. Blå skinnpärm och guld på sidornas kanter, den luktade gott men kändes hård och stel jämfört med andra Biblar. Andra, mer inlästa, använda. Jag ville att det skulle märkas att jag också läste Bibeln, att jag ville förstå, men ännu hade jag inte vågat närma sig de tunna bladen med en överstrykningspenna. Linneas och Dianas biblar var fulla med färgglada markeringar och överstrykningar, men jag var rädd att göra fel. Stryka under något som inte visade sig vara så viktigt, eller så.
Jag la näsan mot Bibeln, den luktade speciellt. Inte som vilken ny bok som helst. Inte heller som den dammiga doften av böcker på ett bibliotek. Kanske var den här unika doften också ett tecken på dess helighet? Jag blundade och andades in luften i näsan, men nåddes då mer av lukten av kaffe. Jag öppnade ögonen och tog en klunk av kaffet, och la ner Bibeln på bordet. Jag visste inte riktigt var jag skulle börja, så jag blundade igen och bad högt.
”Käre Gud. Du vet ju att jag vill lära känna dig, och komma dig nära. Jag vill också förstå det här med bön, och jag vill förstå mig på Bibeln. Diana berättade för mig att du kunde ge vägledning och svar i Bibeln, som svar på böner. Så, jag ber dig, kan du ge mig en liten hälsning? ”
Jag såg upp, och tog min Bibel och slog upp den på måfå. Lät fingret glida ett varv över de uppslagna sidorna innan jag landade med pekfingret. Jag läste högt versen där fingret hade stannat.
”Jag vill lära dig och undervisa dig om den väg du skall vandra, jag vill ge dig råd och låta mitt öga vaka över dig.”
Jag lutade mig bakåt i stolen, slagen med häpnad. Det här var tusen gånger häftigare än allt jag upplevt tidigare. Gud pratade med mig! Han brydde sig om mig. Han ville ge mig råd och låta sitt öga vaka över mig. Jag brast i gråt och fick snabbt slå ihop Bibeln så att tårarna inte skulle falla över de tunna sidorna, och lutade huvudet på underarmarna. Aldrig hade jag känt mig så älskad och trygg som nu.