Virgil drog upp väskremmen som hasat ner över axeln och sköt med van hand upp dörren till studentcaféet. Det rådde helgstiltje i lokalerna och han lotsade oss fram till ett bord med en bekväm soffa invid ett fönster.
”Här kommer vi få ha lugn och ro. Vill du ha något?”
Han nickade mot disken där det låg smörgåsar, bullar och färdiga sallader i förpackningar.
”Ja, kaffe med mjölk blir bra, tack. Jag swishar sen.”
Virgil la ner sin bag på golvet och jag slog mig ner på soffan och tog upp min dator. Vi hade sagt att vi skulle plugga och jobba ihop under dagen, och jag såg fram emot att få riva av veckans bokföringsarbete i dagsljus och med sällskap och tankehjälp. Virgil kom nu tillbaka med en fullastad bricka och räckte över min kaffekopp. Själv hade han valt ett frukostpaket med gröt och smörgås.
”Ska vi göra så att vi börjar jobba lite var för sig, och sen ser vi om någon av oss behöver hjälp?”
”Jättebra.”
Virgil lyfte fram en tjock bok ur sin väska och la upp den bredvid brickan och började läsa. Jag öppnade upp bokföringsprogrammet. Kvittoberget på kontoret var nästan bestiget, och idag hade jag tänkt fokusera på de utbetalningar som var registrerade på församlingens konton. Virgil trummade med en penna medan han läste, och jag klickade omkring i systemet. Det bildade en vilsam rytm och jag insåg med viss förvåning att jag kände mig avslappnad i hans sällskap. Trots att han var en ickekristen kille. I församlingen målades det ofta upp som direkt farligt att umgås ensam med personer av motsatt kön, speciellt de som inte var med i församlingen. Jag log generat åt tanken. Här i studentcaféet skulle inget hända i alla fall. Men plötsligt fick jag syn på något i systemet som stack ut.
”Men vänta nu…” Jag klickade febrilt mellan månaderna och bet mig hårt i läppen.” Vad tusan är det här?”
Jag hann inte hejda mig, och Virgil la snabbt ner skeden, sköt den tomma tallriken åt sidan och såg nyfiket på mig.
”Berätta, det där verkar spännande.”
Han skrattade och jag skrattade med, nej, ekonomi är inte spännande.
”Alltså kolla här. Det dyker upp fakturor från ett bolag, Righteous Consulting AB, varje månad, men lite oregelbundet. Det är liksom rätt höga summor. Men vad får de betalt för? Jag har aldrig hört talas om att min församling anlitar några konsulter för något.”
Jag vred över datorn så att vi båda kunde se skärmen. Virgil lutade sig framåt.
”Ja… det ser ut som att någon suger pengar ur din kyrka. Månad efter månad. Du får väl fråga vad det handlar om.”
Jag flyttade tillbaka datorn och drog handen genom håret. Det här var ett misstag.
”Nej… det är bara det, att jag inte riktigt kan fråga sånt.”
”För att?” Virgils ljusa ögonbryn höjdes förvånat.” Hur ska du kunna sköta ekonomin om du inte kan få info om det du bokför?”
Jag ångrade mig, Jag ångrade mig så fruktansvärt mycket. Det här var ett misstag, alltihop.
”Jag tänker kolla upp vad det är för bolag. Är det där organisationsnumret?”
Virgil satt redan med telefonen i handen.
”Bingo! Righteous Consulting AB ägs av en Maria Himmelstrand. Bor på en fin adress i Täby, tillsammans med en Anders Himmelstrand. Stor villa också. Säger det dig något?”
Jag kunde inte hålla munnen stängd. Jag tvingade ihop käkarna, men de öppnade sig igen. Det kändes som att allt blod rann bort från ansiktet, och munnen lydde mig inte. Till och med rummet svajade obehagligt när jag såg mig omkring.
”Nej… eller ja, men… eller nej. Ja, men jag tror att jag förstår nu. Det är säkert i sin ordning. Bra… tack för hjälpen.”
Virgil såg på mig med granskande min, men sa inget. Efter en stunds tystnad såg han ner i sin bok igen. Jag stirrade mot skärmen och tyckte fortfarande att rummet rörde sig i vågor. Efter en stund såg Virgil upp.
”Är det okej om jag tar dig till hjälp en stund nu? Jag skulle behöva låna en fot eller två.”
På den uppslagna sidan i hans bok fanns bilder på fötter böjda i olika vinklar och instruktioner till olika handgrepp och undersökningar. Jag bad tyst till Gud att strumporna skulle vara torra och lukta gott medan jag drog ena foten ur skon och pekade fram den mot Virgil. Han flyttade stolen och la med varma händer upp hennes underben över sitt knä. Metodiskt kände han igenom fotens rörlighet och testade olika sätt att greppa och hålla för att komma åt. Emellanåt frågade han mig om hur greppet kändes och om det gjorde ont. Jag nickade, hummade och satt annars tyst och tittade på. Beröringen var inte obehaglig. Faktiskt långt därifrån. Virgils händer var stora, varma och torra och fick mig att vilja ta upp dem och hålla dem själv i handen. Röra längs med hans fingrar, cirkla med fingret i hans handflata. Fläta ihop mina egna fingrar i hans. Känslan var rätt och slätt att jag naturligtvis förstod varför det var farligt och dåligt att vara här, ensam med honom. Även om inget annat hände, så hände det här. Det hände något inom mig, och det var i allra högsta grad orättfärdigt.
Till sist var Virgil nöjd. Han lyfte med lätt hand upp min fot från sitt knä, och jag förstod att han var klar och fångade upp rörelsen själv och lyfte ner foten under bordet igen. Jag ville inte att stunden skulle ta slut, jag visste att det aldrig fick hända något liknande igen.
”Tack för lånet. Hur går det för dig? Du ser väldigt blek ut.”
”Ja, alltså…”
Jag svalde och svalde. Inget av det jag tänkt de senaste fyra minuterna var något jag kunde prata om. Jag behövde hitta något att säga, något som lät rimligt. Något som ledde bort samtalet från mig själv, eller Virgil.
”Alltså?”
”Jo, men det där med Righteous Consulting. Jag vet inte vad jag ska tro. Det är min pastors fru.”
”Din pastors fru fakturerar din kyrka jättesummor varje månad? Gör hon något jobb för kyrkan då?”
”Ja, alltså det gör hon ju. Hon är ju också pastor. Pastorsfru, liksom. Men, hon får en lön. Också. Så jag fattar inte.”
Virgil såg rakt på mig. Hans varma, vackra ögon. Jag vek av med blicken, snabbt. Virgil lutade sig fram över bordet och la handen på min underarm. Hans varma hand på min underarm. Det brann där under. Min hud skrek.
”Jag vet att du kommer reda ut det här, och så blir allt bra. Oroa dig inte. Och om det inte finns någon vettig förklaring… eller så… kanske att din församling liksom inte är så reko som du trott? Det måste ju finnas flera kyrkor, byt bara?”
Hans hand låg kvar. Jag såg de vita halvmånarna i botten av hans nagelbäddar, jag såg hans rena, kortklippta naglar. Jag ville röra dem, ville aldrig att han skulle lyfta bort sin hand. Det är så här det börjar. Det är så här man faller i synd. Det är så här lätt att falla från den rätta vägen. Det här kan jag aldrig utsätta mig för igen. Han lyfte av sin hand när jag dröjde med svaret, även han verkade medveten om att beröringen i all sin litenhet var det största som hänt i universum.
”Vad tänker du? Du kan väl byta församling om du vill?”
”Mmm.”
Min arm låg kvar på bordet. Hans beröring hade inte ens lämnat något märke.
”Så lätt är det inte. Vi är… liksom den bästa kyrkan. Vi tror liksom rätt, det är så många som är liksom mesiga i sin tro. Det finns så många andra kyrkor som knappt ens tror på Bibeln liksom. Det finns ingen annan kyrka jag kan gå till…”
Virgil lutade sig lättsamt bakåt i stolen och skrattade.
”Nä, då får du kanske bli en sån här hedning som jag då. Jag lovar dig, det funkar det med.”
Jaha, där kom det. Han, med alla sina muskler och sitt lugna leende och de fina, fina ögonen. Han var tydligen rakt av en frestelse sänd till mig, av djävulen själv. Jag slog ihop min dator och reste mig upp.
”Tack, Virgil. Det var supertrevligt att jobba ihop, men nu kände jag mig lite trött och klar för idag … Vi ses på jobbet i veckan.”
Det var som att väggarna kom allt närmare. När jag kommit utom synhåll från Virgil började jag småspringa mot utgången. Luften höll på att ta slut i lungorna och huvudet skulle snart sprängas av tyngden från husets väggar. Det var något fel på den här byggnaden. Jag behövde komma därifrån.