Jag stängde datorn och la ner den i den bruna väskan av fuskskinn tillsammans med bibeln och den tomma termosmuggen. Klockan visade sju minuter över tolv, och bibelskolan hade slutat för sju minuter sedan. En efter en av mina klasskompisar droppade av, de flesta för att skynda till sina respektive deltidsjobb. Vi var femtioåtta personer i klassen, och jag var en av få som ursprungligen var från Stockholm och en av ännu färre som var uppvuxen i Praise Church. Det här gjorde mig unik i gruppen, och tvärt emot vad jag hade förväntat mig före bibelskolans start, gjorde det mig ofta utanför. Många av de andra kom från mindre församlingar ute i landet, och de flesta delade lägenhet med varandra och umgicks i gäng med andra de känt sedan länge. Att jag redan före terminens start hade ett försprång i relationen till den upphöjde pastor Anders och hans fru Maria gjorde att en del andra verkade se mig som en konkurrent.
Den sista klasskompisen att lämna stolsraden vinkade halvhjärtat, men i övrigt hade ingen annan pratat med mig på hela förmiddagen. Jag reste mig också upp och svingade upp ryggsäcken över axeln. Jag skulle också bege mig till jobbet strax, men mitt eftermiddagspass på jobbet började först klockan två, så det var ingen brådska. Pastor Anders stod framme vid klassrummets lilla scenupphöjning och höll på att avsluta ett samtal med en av de mer ambitiösa killarna i klassen.
”… Grundtexten säger där ”Guds kärlek”, vilket på grekiska kan betyda både ’kärleken till Gud’ och ’Guds kärlek till oss’. Men det blir ett bra ämne för din uppsats i slutet av vårterminen, att utveckla det resonemanget. Bra, där, Emanuel.”
Emanuel fick en dunk på axeln och anslöt sedan till ett gäng kompisar som stod närmare dörren och väntade. Anders vände sig om och fångade min blick, och vinkade mot mig, jag skulle komma närmare.
”Så bra, så bra, att jag hann prata med dig. Du, mår du bra?”
”Ja, tack så mycket, jag mår bra.”
Det rann som varm sirap ner i magen på mig. Mina klasskompisar såg hur jag stod och småpratade med Anders.
”Jag är så glad att du är här, det värmer så att ha en av församlingens egna ungdomar på bibelskolan.”
”Tack, Anders.”
Nu skruvade jag på mig. Ville han något speciellt?
”Diana, visst gick du ekonomi på gymnasiet?”
”Ja…?”
”Vi har … Staffan som tidigare har skött bokföringen åt oss i församlingen har, eh, han har plötsligt fått förhinder. Och vi har sökt Gud, vi har bett och vi har frågat oss vem som skulle kunna ha kallelsen att sköta den biten här i församlingen, och Gud har visat oss att det kan vara du. Skulle det vara möjligt för dig att tjäna Gud genom att ta hand om församlingens bokföring? Det tar bara någon timme då, och då. Visst kan du frigöra tid för det?”
Anders log och höll huvudet på sned, såg på mig intensivt som om hans ögon hade kunnat fiska ur mig ett jakande svar.
”Eh … ja kanske … Men det är ju några år sedan jag tog studenten och jag har inte hållit på med någon bokföring sedan dess. Jag tror att det finns andra som är bättre än jag. Och vad har hänt med Staffan? Han är ju med i vår circlesgrupp.”
Anders rev med handen genom det rödblonda skägget och bytte fot några gången, medan han fortfarande höll blicken intensivt fäst på mig.
”Gud har kallat dig till det här, och han kommer hjälpa dig. Det här blir toppen. Staffan kommer inte fortsätta, bara. Kom in på kontoret någon eftermiddag, så tar vi en kaffe och så sätter jag in dig i uppgifterna.”
Han klappade mig på axeln några gånger medan han gick i riktning mot utgången. Halvvägs ner genom salen vände han sig mot mig igen och gjorde en tumme upp.
”Ja, jag… jag ska göra mitt bästa. Tack Anders.”
Några klasskompisar stod fortfarande vid dörren, och en av dem öppnade den och höll upp den så att Anders kunde passera dem. Han nickade vänligt åt dem, men sa inget. Jag svingade axelremsväskan över axeln och gick mot dörren. Det där med bokföringen fick ordna sig, jag hade säkert någon gammal skolbok hemma jag skulle kunna kolla i. Det var en ära att få uppdrag i kyrkan, mina föräldrar skulle bli stolta dessutom. Vad spelade det för roll om jag la min tid på ekonomiarbete eller på att sy dukar? Men vad var det som hade hänt med Staffan? Han hade verkat bekymrad på senaste circlesträffen, men varken han eller Alma hade signalerat om att de skulle pausa sitt engagemang i församlingen.