Jag hade en sprakande känsla i kroppen medan jag gick upp längs korridoren med fiskbensparketten i lokalen som rymde kyrkans kontor och bibelskolan. Bakom den första dörren till höger fanns ett litet utrymme som varit ekonomen Staffans kontor. På Anders hade det låtit som att Staffan fått förhinder, något litet och obetydligt. Men ryktet gick att han varit med om en allvarlig olycka, att han låg på intensiven och var ganska illa däran. Kanske ville Anders tona ner det hela av någon specifik anledning? Hade han druckit alkohol och skadat sig på fyllan? I så fall kanske Anders inte ville att alla skulle veta det, för att bespara Staffan skammen. I församlingen drack man inte alkohol.
Ganska långt in i korridoren fanns en öppning på vänster sida, som ledde in till bibelskolans klassrum. Den långsmala salen hade en scen i mitten av rummets långsida och rymde upp till sextio personer och hade stolar i rader i två breda sektioner, åtskilda av en mittgång. Det var också samma sal som tonårsgruppen hade haft sina fredagssamlingar under mina tonår. Medan mina jämnåriga klasskamrater från skolan ute i villaförorten hade ägnat fredagskvällarna på fritidsgården eller senare hemmafester hade jag åkt tunnelbanan in till kyrkan. Det brukade vara en mysig stämning på tonårsträffarna, kontoret var nedsläckt och stilla och vi hade ofta gjort i ordning gott fika i pentryt innan vi samlats i en liten grupp och lyssnat på undervisning från någon äldre bibelskoleelev och sjungit lovsånger tillsammans. Mitt emot bibelskolesalen fanns två mindre kontor, lovsångsledarens och pastor Marias kontor. Anders fru Maria var nästan aldrig där, hon jobbade mest hemifrån. I änden av korridoren fanns pentryt och receptionen, och strax innan dessa fanns dörren pastor Anders rum. Det var som att de här lokalerna hade helt olika stämningar, ja nästan skepnad, beroende tid på dagen. Så länge bibelskolan pågick på förmiddagarna var det mer livfullt. På tonårssamlingarna förr hade det varit nedsläckt och mysigt. Så här på eftermiddagen, när bibelskoleeleverna inte längre var på plats, då var stämningen strikt och tyst. Det kändes som att jag behövde föra mig, och röra mig, på olika sätt beroende på vilken tid på dygnet jag var här.
Jag kunde det här kontoret nästan lika bra som jag kunde mitt eget föräldrahem. Jag visste på vilka ställen fiskbensparketten knarrade, jag visste hur länge man behövde spola i vattenkranen för att få tillräckligt kallt vatten för att blanda saft och jag visste vilka av kontorsstolarna från lovsångsledarnas kontor som rullade bäst, när vi som fnissiga tonåringar bestämt oss för att ha ett rejs i korridoren en sen kväll. Men inne i Anders kontor hade jag bara varit ett fåtal gånger. Första gången hade församlingen varit ganska nystartad, och mina föräldrar, jag själv och min äldre bror hade varit på ett samtal med Anders och Maria inför att vi skulle bli medlemmar i församlingen. David, min bror, och mamma och pappa hade fått bli medlemmar direkt efter att de uppvisat dopbevis och flyttbetyg från församlingen ute i förorten. Jag själv behövde döpas för att upptas som en medlem i församlingen. Vår tidigare församling hade stagnerat, blivit torr och stel, tyckte pappa. I Praise Church var det liv och rörelse, det kändes som att Gud var verksam här. Jag var tio år då, och när jag fyllt elva år fick jag döpas i den mobila pool som man fyllde inför dylika event i Praise Church. Det var pastor Anders själv som döpt mig, det hade jag alltid varit mycket stolt över.
Andra gången jag blev inbjuden till hans kontor var just inför dopet. Jag och mamma hade fått sitta tillsammans i soffan medan han satt i fåtöljen och berättade för mig om nåden som dopet innebar, men också om allvaret som följde med att man faktiskt valde att genom dopet bekräfta att man var en Jesus efterföljare. Jag hade blivit alldeles förstummad av de stora orden, men nickade entusiastiskt när han frågade om jag verkligen ville döpa mig.
Den tredje gången inne på pastorns kontor hade varit en gång då jag som sjuttonåring hade följt med min mamma till kontoret på något ärende. Jag mindes inte riktigt vad det hade handlat om, men Anders hade kallat in mig då och gett mig en bok, en bok som sedan varit en av mina allra mest dyrbara ägodelar. Jag hade läst den, och den var i ärlighetens namn inte så där jättebra. Men det var ett kvitto på att församlingens högt uppsatte pastor hade sett mig och tänkt på mig, och det hade gjorde mig fortfarande varm av lycka.
Nu var jag här igen för det utlovade mötet som skulle handla om mitt nya bokföringsuppdrag. Jag gick några varv fram och tillbaka i korridoren, undvek med vanan de knarrigaste platserna. Jag ville inte knacka på en sekund före utsatt tid, så jag tog upp telefonen och dubbelkollade tiden för tredje gången. Nu var klockan sexton noll, noll prick. Jag dröjde med handflatan i luften ytterligare en stund innan jag tog mot till mig och knackade.
”Nämen hej, Diana, är du här?”
Linneas bleka ansikte såg ut från dörröppningen vid receptionen. Pastorassistenten och receptionisten Linnea hade kommit till församlingen för några år sedan för att gå bibelskolan, och hade sedan blivit kvar. Hon volontärarbetade i receptionen och som pastorernas assistent, i övrigt jobbade hon på barnavdelningen på Åhléns City. Linnea hade ett intetsägande utseende med askblont hår, gråblå ögon och några kilon för mycket, det här gjorde Linnea till en ovanlig person i Praise Church. Jag tyckte om Linnea, men jag undrade ibland hur hon kunde hålla sig kvar i den rollen hon hade. I församlingen värderades utseende högt, det visade på att man tog hand om sin kroppsliga lekamen och Herrens tempel. Men Linnea hade på något sätt förtjänat sin plats genom lojalitet och trofast betjänande. Kanske tyckte också pastor Anders fru Maria att det var tryggt men en inte så attraktiv assistent till Anders. De här tankarna var inte snälla, och jag skämdes. Linnea hade varit min ungdomsledare de sista åren i ungdomsgruppen, och nu på senare tid också varit ansvarig för circlesgruppen. Jag såg ju egentligen dem som mina närmaste vänner.
”Hej, Linnea, ja, jag är här för att prata med Anders. Det var något med bokföringen han ville ha hjälp med.”
Linneas bleka ansikte blev men ens ännu blekare och en eftertänksam rynka flög över hennes panna. Men hon rättade till ansiktet snabbt och log stort mot mig, medan hon tog ett steg närmare.
”Jaha, juste ja. Staffan har, eh, slutat. Det kommer bli tomt efter dem i circlesgruppen, inte sant? Anders är inte här än, men han borde komma strax om ni bestämt tid. Du kan sätta dig ner så länge.”
Hon pekade in mot stolarna som fanns inne i receptionsutrymmet och jag följde hennes uppmaning.
”Men vad var det som hände med Staffan, egentligen?”
Precis som jag skulle slå mig ner hördes hur ytterdörren längst ner i korridoren öppnades och Anders bullrande skratt rullade in genom korridoren. Linnea slog på ett stort leende och klev ut i korridoren för att öppna dörren in till Anders kontor åt honom.
”Sitt ändå, jag ska bara dubbelkolla hans plan för eftermiddagen.”
Jag valde att le, även om jag ville svara att vi visst hade bokat tid och att jag hade meddelandens i telefonen, om hon inte trodde mig. Men jag hade också gärna frågat mer om Staffan och Alma. Det var nyheter för mig att de också slutat i circlesgruppen. Det måste ha hänt något oerhört, som gjorde att de inte kunde ta del av ens den gemenskapen. Men jag fick lugna mig, tids nog skulle det komma fram. Nu var inte tid för att be om skvaller.
”Hej, Anders. Du har någon som väntar på dig här. Behöver du något först, kan jag göra något? Eller vill du ta emot direkt?”
”Nej, det går så bra, jag ska bara hänga av mig. Vem är det?”
Jag scrollade febrilt igenom mina meddelanden. Igår kväll hade han skickat meddelandet med inbjudan till möte klockan 16, hade jag tagit fel på dag möjligen?
”Javisst, ja, Diana! Om ekonomihjälpen ja, ja skicka in henne, det går så bra.”
Åh, han hade inte glömt. Han var väldigt upptagen, pastor Anders. Inte kunde han hålla reda på allt. Linnea kom åter in på min sida av dörröppningen, och pekade upp mot en klocka som satt ovanför receptionsdisken.
”Vänta en minut och knacka på nytt, så är han redo.”