Porten gick igen bakom honom med en dov stöt när dörren landade på sin plats. Ett litet klick bekräftade att det elektriska låset slagit på. Han gick med raska steg, korsade gatan medan han skakade på huvudet, som att han försökte skaka bort en efterhängsen fluga, eller kanske en påflugen tanke. Det måste ha varit en tanke, för så här sent på hösten var det inga flugor ute. Han stannade också till, och ställde ner en portfölj mellan sina fötter. Han placerade den så att hans anklar kunde pressa mot portföljen, hålla den säker. De nu frigjorda händerna placerade han över ansiktet.
Grät han? Nej, efter att ha stått stilla en liten stund så drog han med fingertopparna över ansiktet. Kanske hade han huvudvärk efter en lång arbetsdag på kontoret.
Om någon stått i ett fönster och sett mannen ute på gatan skulle slutsatsen som legat närmast till hands varit att han var på väg hem från sitt arbete. Han var klädd i en grå kostym, åtminstone gav den ett grått intryck i den skumma gatubelysningen så här sent på natten. Den hade lika väl kunnat vara svart, eller blå, där den skymtade under hans svarta rock. Det var en lite äldre man snarare än ung, håret var tydligt uttunnat mitt på huvudet. Skalpen reflekterade det gula ljuset från närmaste gatlykta, men hans hållning var rak och stolt. En äldre man, men inte gammal. Han stannade till ett stund och lutade huvudet i händerna, men började strax gå igen med spänstiga steg.
Om han inte hade huvudvärk så hade mannen bekymmer, det hade en åskådare kunnat dra slutsats om ifall det funnits någon sådan. Men i det här kvarteret i Stockholms innerstad fanns mestadels kontor och butikslokaler, inte ens de övre våningarna i husen befolkades av nattvakna lägenhetsinnehavare. Mannen kunde promenera från porten han lämnat utan att bli sedd av någon den här natten.
Klockan hade passerat halv ett, det var sent även för den här mannen. Hans vanliga arbete på kontor brukade inte innebära att han stannade motsvarande åtta timmars arbetsdag ytterligare, efter vanlig kontorstid. Men den är dagen hade inte varit någon vanlig dag. En eventuell åskådare hade sett på den rakryggade men uppenbart bekymrade mannen med oro. Åskådaren hade inte fruktat för sin egen del, mannen såg varken åt höger eller vänster, letade inte efter bråk. Han var fullt upptagen med något som rörde honom själv, i sitt inre. Mannen såg inte heller farlig ut på något sätt. Det var en vanlig kontorsklädd man, ute på en ödslig innerstadsgata vid en ovanlig tid. Detta hade oroat en observatör, mannen hade väckt en slags känsla av omsorg som just bekymrade äldre män med kostym kan göra. Var han en företagsledare som stod inför ruinens brant? Hade han kämpat hela natten för att rädda ett imperium, och skulle han nu hem och sova några timmar före han skulle träffa sina anställda och ge dem dystra besked följande morgon?
En åskådare, om det funnits någon sådan, skulle precis till att själv lägga sin hand över sitt eget bröst, för att lugna oron som spred sig, när mannen gick utom synhåll. Han skulle just passera över en korsning, för att sedan ta trappan ner i tunnelbanan något kvarter längre ner på gatan.
Eftersom de inte fanns någon observatör var det ingen som stod bakom en tun gardin och ryckte till när ljudet av en motor bröt nattens tystnad. Motorn vrålade, det här var någon som hade bråttom. Ljudet ekade mellan väggarna på husen, bilen närmade sig med mycket hög hastighet. Mannen som skyndade sig över gatan tog några springsteg för att hinna undan. Men bilen gasade på ytterligare, och träffade mannens höft med en dov duns. Han föll handlöst, och ljudet när hans skalle slog i trottoarkanten hade, om någon hört det, varit högre än själva ljudet när bilen träffade kroppen. Men inga av dessa ljud överröstade bilen, när den bromsade, backade och sedan körde vidare, med något lägre hastighet.
Mannen själv hörde ingenting, han låg orörlig med underkroppen på gatan och huvudet precis på kanten upp mot trottoaren.
Om det hade funnits en åskådare bakom en gardin hade denna inte heller kunnat beskriva det som nyss skett. Det hade gått mycket snabbt. Vilken färg hade bilen? I det skumma ljuset hade den kunnat ha vilken nyans som helst. En observatör hade möjligen kunnat fånga en glimt av bilens nummerplåtar om inte dessa varit täckta av lera och löv. Det var den blötaste och kladdigaste delen av hösten, att en bil råkade bli så var så lätt hänt.
Några blöta löv klibbade sig nu fast vid den liggande mannen på den ödsliga gatan. Än var det några timmar tills kvarteret skulle fyllas av andra kontorsmänniskor, på väg till sina arbeten.