Telefonen ringde. Virgil igen. Det var tredje kvällen han ringde, och tredje kvällen som jag hade tryckt bort samtalen. Jag skulle gå sönder om jag hörde hans röst. Jag visste att det inte skulle gå att stå fast i Guds vilja då.
Mobilen pep till. Ett meddelande.
”Jag respekterar ditt beslut, men tycker du inte att jag förtjänar mer än ett sms? Snälla, svara när jag ringer.”
Mitt hjärta slog så hårt att det gjorde ont. Åh, Virgil. Det fina, vackra, snälla Virgil, som alltid varit respektfull mot mig. Det här var inte rätt, jag visste det. Telefonen ringde igen, och jag svarade innan jag hann hejda mig själv den här gången. Virgil själv lät överrumplad över att jag svarade och han lät inte alls glad.
”Hej, så du lever alltså.”
”Eh … ja.”
”Så bra då.”
Det lät inte alls som att han var glad över att jag svarat. Det lät heller inte som om han längtat efter mig som jag längtat mig sjuk efter honom.
”Virgil, förlåt.”
”Det känns inte okej att du bara kontaktar mig när du får lust.”
”Det handlar inte om det, förlåt. Förlåt, jag menar det verkligen.”
Han andades hårt i luren. Jag väntade, men han verkade inte vilja svara.
”Det är väldigt svårt att förklara, men de krävde liksom att jag skulle säga kontakten med dig.”
”Och du lyssnade på dem.”
Det hade varit ett så självklart beslut, men sett ut Virgils perspektiv var det såklart inte alls det enda naturliga att göra.
”När är jag är där, när de pratar med mig, då är det som att jag inte har något annat sätt att vara och leva. Det är ju också det enda jag känner till.”
”Du kommer gå sönder som människa om du blir kvar.”
Jag bet av en flik av nagelbandet och skakade på huvudet.
”Fast du vet inte hur det är. Det är ju min familj. Mitt hem. Den jag är, på riktig.”
Jag petade med tungan så att nagelbandsbiten kom ut på läppen, och svepte bort den med pekfingret. Virgil drog efter andan.
”Fast, jag känner ju också dig. Du är mer än vad Praise Church låter dig vara. De minimerar dig till en hjälpreda och planerar att du ska hitta en kille i kyrkan och gifta dig och få barn, helst igår. Och sen behöver du bara vara någons snygga fru, så är livets mening färdiguppnådd. Jag känner dig. Du är för smart, för bra, för att vara det du får vara där.”
”Du vet inte vad jag vill eller behöver. Jag har ju faktiskt haft som plan att bli pastor själv.”
Att jag tvivlat och ångrat valet att gå bibelskolan tusen gånger kändes med ens bortblåst. Han attackerade mig, den jag var och de val jag gjort.
”Pastor, ja, det är väl ännu bättre. Ärligt talat tror jag inte att du vet vad du faktiskt behöver. Snälla, snälla. Min praktik är över om två veckor, vi kan väl ses då sen? Om du vill så kan vi ta en promenad, bara.”
Var han inte arg ändå? Ville han ses? Jag bet hårt med en tand rätt in i såret vid nagelbandet. Det sved och hjälpte mig att hålla fokus.
”Jag behöver nog … hålla lite avstånd till dig. Och jag har en examensuppgift att skriva som tar rätt mycket tid.”
”Vad skriver du om?”
”Jag skriver om Paulus och hans exempel på apostoliskt ledarskap.”
Han verkade intresserad av mig ändå, att fråga något tillbaka var ändå inte så fel.
”Och du … hur går det på praktiken? Känns det bra?”
Jag kunde höra att Virgil log när han svarade.
”Jag älskar det. Patienterna är så himla trevliga och roliga, och min handledare är grym. Det känns verkligen som att jag hittat rätt yrke. Och det är rätt mysigt att bo hemma i några veckor och bli ompysslad av mamma och pappa. Hemlagad mat och allt det där.”
”Åh, vad glad jag blir …”
Vi tystnade och väntade på att den andra skulle ta initiativ att avsluta. Jag hörde Virgil andas, inte lika argt nu. Lugnare.
”Diana, jag saknar dig. Jättemycket.”
Det bultade i bröstet, och sved bakom ögonen. Det gjorde ont överallt, och jag insåg att jag spände alla muskler i hela kroppen.
”Jag … jag … jag saknar dig med.”
Jag höll mig för munnen. Det där hade ändå undsluppit mig.
”Jag ska aldrig pressa dig till något, Diana. Men du får väldigt, väldigt gärna höra av dig. Och jag tar gärna en promenad igen när jag är tillbaks.”
Jag nickade och viskade hejdå och klickade bort samtalet. Med ögonen halvt förblindade av tårar jag inte visste när de kommit, letade jag reda på en spellista med en artist som Virgil skickat till mig en gång. En kille spelade mjukt på piano och sjöng, och jag slöt ögonen och sjöng med tyst röst.
” I did not die, and yet I lost life’s breath.
I took a sip of life right here in the jaws of death.”
Fortfarande hängde den orimligt dyra kimonon jag fått av Maria på en galge på utsidan av garderoben. Jag fick ont i magen bara jag såg på den. Den var ett så tydligt tecken på att det var omöjligt att göra rätt. Jag borde inte ha den, jag hade själv bokfört den på ett olagligt sätt. Den var så dyr och fin, den borde användas och älskas. Men jag kunde inte använda den. Den var fel. Allt var fel. Maria borde inte köpt den för församlingens pengar, hon borde inte ha gett den till mig, och jag borde i alla fall ha vett att uppskatta den. Jag reste mig upp och gick över till garderoben och tog varsamt ner plagget från galgen. Jag vek ihop den prydligt, nu visste jag vad jag skulle göra. Emily skulle få den. Emily skulle få allt som var mitt. Mitt avlagda liv.