Jag hade tagit mig hem, men jag visste knappt hur. Ångesten hade pulserat hela vägen från fötterna till huvudet och överröstat alla andra ljud, men nu var jag hemma ensam i mitt rum och dunkandet lugnade sig en aning. Men händerna skakade fortfarande och inne i mellangärdet skavde det som en kniv. På circlesträffen hade jag lett, bett och fikat. Kramats och verkat oberörd. En mästare på fasader. Men när jag vinkat hejdå till den sista personen och ensam slagit mig ner på tunnelbanan hade det stigit upp som ett vrål inom mig. Resten mindes jag inte, men uppenbarligen hade jag tagit mig av på rätt station och promenerat hela vägen hem. Låst upp, tagit av mig skorna och kommit upp på rummet.
Jag såg sig omkring. Det var som att verkligheten var skev, som att allt var som vanligt men fel. Gud hade talat till Emily. Han hade använt Emily som ett redskap för att tala allvar med mig. Just det faktumet stack och skar inom mig som taggtråd och knivar. Jag fick så mycket tryck över bröstet när jag tänkte på Emily, och på skammen av att den alldeles nyfrälsta Emily fått ett budskap från Gud att tala mig till rätta.
Jag visste att varningarna som utdelats på circlesgruppen var riktade mot mig. De andra hade inte förstått den djupare innebörden, de hade nickat och hållit med i det allmängiltiga om att man skulle vara trogen och lydig. Det var inget konstigt. Men budskapet hade landat prick på min ömma punkt av skam och tvivel.
Jag la mig på sida i sängen och flämtade efter luft. Hur hade jag hamnat här? Jag borde ju vara den som Gud valde att tala igenom. Självföraktet brände i näsborrarna. Det var som en eld. Som en förtärande eld. Gud är som en förtärande eld, så stod det i Bibeln.
Jag ville inte bli förtärd, jag ville bli förlåten.
”Gud, förlåt mig.”
Jag snyftade så mycket så orden kom hackande, men jag ville fortsätta.
”Jag har gjort fel. Jag har gått fel. Jag har tvivlat på dig och på tron. Förlåt mig. Snälla, Gud, förlåt mig. Jag vet att du är en nådefull Gud och att du har förlåtit tvivlare förr. Hjälp mig att ta mig från allt det här. Tack för att du gav Emily ett budskap från dig och att du gav mig nåden att få en varning.”
Skammen, rädslan, elden. Det dånade inom mig. Jag hade varit så nära att hamna fel. Att bli det förlorade fåret, eller den förlorade sonen. Men Gud var god. Jag famlade fram min Bibel och slog upp berättelsen om den gode herden. Jesus hade fått kritik för att han åt tillsammans med syndare, och då hade han svarat med liknelsen om en herde som hade hundra får, där ett gick vilse. Då hade herden lämnat de nittionio fåren för att söka efter det förlorade fåret, och när han hittat det förlorade fåret ställde han till med fest.
Jag skulle ju aldrig ha varit det förlorade fåret. Jag skulle ju ha varit ett av de där trogna fåren och varit en del av flocken, den som skapade en stämning som gjorde att alla andra ville komma, och stanna. Jag skulle varit det äldre, klokare fåret. Emily skulle ha varit det nya, som jag visade vägen på grönbetet. Inte så här.
Jag läste texten om och om igen. För varje gång blev jag lite lugnare. Det var lätt att gå fel. Det var gott att bli välkomnad hem. Klumpen i strupen sjönk utan. Kniven i magen blev mindre och mindre. Gud var god.