”Men, alltså, vart ska vi?”
Virgil log och slängde ett busig leende mot mig, som satt i framsätet intill Virgil som körde sina föräldrars bil med van hand genom stockholmstrafiken.
”Jag säger det när vi närmar oss.”
Han flinade fortfarande nöjt, och jag lutade mig tillbaka i bilsätet och njöt av åkturen. Virgil hade lånat bil eftersom han skulle bo hemma hos föräldrarna de kommande veckorna, när han hade praktik ute på en rehabklinik i Rimbo. Det var ingen riktig vår, det var soligt men isande kallt. Han hade ändå packat kaffetermos, filt och fika och bett mig följa med på en utflykt. Vi hade kört en stund och kommit in i ett villaområde och Virgil fickparkerade på en gata kantad av pampiga hus och ståtliga häckar eller staket. Han drog åt parkeringsbromsen och lutade sig över och kysste mig.
”Om du kan ta fikat och filten så ska jag bara hitta vägen nu.”
Han tog fram sin mobil och slog på kartan och zoomade in.
”Okej, kom så går vi.”
Vi gick, hand i hand längs med trottoaren. Det låg fortfarande lite snö kvar på marken, men solen värmde faktiskt och från marken steg det upp en aromatisk doft av förmultnande löv, men också hopp om vår. Mellan två hus gick det in en stig upp mot en höjd, och vi slog in på stigen.
”Men, alltså, vart är vi på väg? Nu får du faktiskt säga.”
”Vi ska ha picknick här uppe. Men vi ska också spana på något.”
”Här?”
Vi hade kommit upp en bit och jag kunde se ner över villaområdet. De stora villorna låg i prydliga rader, med stora trädgårdar emellan. Vid vissa av husen fanns stora garage, vid andra stor båtar uppställda. Några hade övertäckta pooler och åt vilket håll jag än blickade så var det stora hus och tecken på välstånd. Jag bodde ju själv i ett villaområde hos mina föräldrar, men inget av husen där jag bodde såg ut så här.
”Ska vi spana på någon kändis, eller?”
”Typ.” Virgil tog min hand och drog mig till sig, och kysste mig igen. ”Här blir bra, vi sätter oss här.”
Vi bredde ut filten, och den hjälpte lite. Det var fortfarande isande kallt under rumpan.
Virgil tog fram plastmuggar och termos och hällde upp. Från väskan plockade han också upp en kikare.
”Här, titta noga på det gula huset där borta.”
Jag tog emot kikaren, tvekande.
”Men, alltså …”
”Titta bara, och berätta vad du ser.”
”Det där huset? Ja, det är en stor, jättestor gul villa. Inte nybyggd, den ser så där gammalt vacker ut. Fina burspråk och snickeridetaljer. På baksidan finns en stor pool, tror jag. Och jag ser en båt, och två snygga bilar. Och … ja … Det ser ut som att här bor någon rik och framgångsrik person …kan du säga nu vad det är jag tittar på?”
”Titta noga på bilarna. Känner du igen någon av dem?”
”Nej … eller? Vänta nu …”
Jag sänkte kikaren och Virgil såg på mig med allvarlig min.
”Jag menar inte att det är fel att bo i en flådig villa. Det hade jag gärna gjort själv. Men, den här villan är köpt för era kollektpengar.”
Jag höjde kikaren igen. Dörren till det gula huset öppnades och ut på verandan klev Maria.
”Ja … oj.”
”Ni alla jobbar gratis för kyrkan. Ni betalar till och med ert eget fika när ni är där och jobbar. Och pastorerna bara tar, och tar. Här bor de, i en helt annan nivå av lyx än någon av er andra kan drömma om. Tycker du att det känns bra?”
Jag skakade sakta på huvudet. Virgil höjde muggen till munnen och tog en klunk, men ställde ner muggen igen.
”Blev du ledsen? Förlåt, tog jag det här för långt?”
Nu var det min tur att ta en klunk.
”Ja, alltså, jag blir ledsen såklart. Men det är inte ditt fel. Jag … tror att det är bra att jag ser.”
Jag reste mig upp och svepte resten av mitt kaffe i ett enda drag. Allting tryckte och skavde, jag behövde komma bort, få andas.
”Kan vi åka nu?”
Virgil reste sig snabbt, hans mugg välte. Det rann som en liten flod av kaffe ner i riktning mot Himmelstrands villa.
Han nickade bara, och packade ihop picknicken.
”Visst.”
Jag hörde honom svara, men jag redan var på väg ner mot stigen.