Sedan några veckor hade jag bestämt mig för att bara blunda och godkänna när det kom till de kvitton och fakturor som jag i början hade reagerat så starkt på. Det kändes fortfarande inte rätt, men jag hade inte kunnat frammana mod tillräckligt att gå in till Anders eller Maria och ifrågasätta. Nu behövde jag inte längre ägna kvällarna på församlingens kontor, utan kunde sköta den löpande bokföringen medan jag ändå gömde mig under bibelskolans fikarast. Jag sorterade kvitton när Linnea dök upp i dörröppningen och knackade lätt.
”Hej, Diana, är allt bra?”
Hon log inte och fortsatte innan jag ens hunnit titta upp och svara.
”Jag ville bara berätta att det kommer bli en del förändringar framöver. Emily kommer ta över ledarskapet på vår circlesgrupp. Pastor Anders tyckte att det var dags att hon fick en ledaruppgift nu. Och hon kommer också få börja jobba nära Anders och Maria, typ ett mentorskap. Anders tror att hon kommer kunna bli pastor.”
Det ilade längs med min ryggrad. Chocken landade som om någon hällde iskallt vatten över mig. Nu hade Emily klivit in, och stegat rätt fram och förbi mig. Inte ens circlesgruppen skulle bli mitt ansvar.
”Jag hoppas att du förstår att de har sökt Gud över det här länge, så det är inget menat mot dig eller så. Eller, ja, de tycker att du verkar ha en del utmaningar som du behöver komma till rätta med, så du förstår ju att de inte kan välja att sätta dig i en ledarposition.”
Linnea vek av med blicken medan jag kämpade med att hitta en lämplig min som inte visade hur ledsen jag blev. Jag drog upp mungiporna med stängd mun och svarade med mycket små läpprörelser.
”Jaha, vad fint att du berättar. Tack. Ja, Emily är ju fantastisk, det kommer bli toppen.”
Linnea nickade och vände sig för att gå.
”Jag tror din lektion börjar strax.”
”Men vad hände med dig, då? Du blir ju utan ledaransvar.”
Jag ville att hon skulle märka att jag nu visste att Emily seglat förbi oss båda. Hon såg på mig med munnen som ett streck och en min som visade att jag inte förstod någonting.
”Jag fortsätter att göra ärenden och jobba nära pastor Anders och Maria.”
Hon lämnade mig med orden hängande. Såklart.
Jag nickade och gick efter henne, för att stänga dörren om mig för en liten stund. Jag sjönk ihop med ryggen emot den stängda dörren och grät tyst så att axlarna skakade.
Hela min värld höll på att rämna. För ett år sedan hade jag föreställt mig att bibelskolan skulle bli starten på min pastorskarriär. Jag skulle ha blivit någon i församlingen, mina föräldrar skulle ha sett upp till mig, min bror skulle haft respekt för mig, alla skulle ha varit imponerade över mitt driv, mina fantastiska predikningar och min ödmjuka ledarstil. Och nu hade jag precis blivit omsprungen av en kollega från matbutiken, en kollega som jag själv dragit med till församlingen och trott att jag skulle bli ledare för. Svarta, tunga droppar av tårar landade på min ljusrosa skjorta. Förfärat såg jag ner, det skulle vara höjden av skam att visa mig ute med tydliga tecken på att ha gråtit. Även om alla på bibelskolan inte visste om mitt fall från nåden, så skulle det snart vara känt hos alla. Om inte så skulle spekulationerna börja nu. Jag snörvlade in tårarna och andas in genom näsan och ut genom munnen.
Jag krängde på mig tjocktröjan jag hade över axlarna, och konstaterade att jag hade behärskat mig nu.
Jag längtade efter att få berätta hör Virgils lugna röst. Och då slog det mig. Om jag var borträknad, om ingen längre förväntade sig något av mig i församlingen. Då blev jag fri. Då fanns det en liten öppning i muren.