”Diana, har du tid ett ögonblick?”
Jag var påklädd, precis i färd med att dra på mig ryggsäcken för att lämna bibelskolan och ta mig till jobbet. Jag slängde ett öga på klockan på väggen, och stannade i steget.
”Ja, jag har några minuter. Men jag måste till jobbet strax.”
”Ja, det här går fort.”
Linnea måste ha väntat på att sista lektionen skulle bli färdig, eller i alla fall ha varit precis i närheten. I vanliga fall höll hon sig på ett visst avstånd när bibelskoleeleverna kom och gick, det blev så trångt i korridoren då. Jag rättade till ryggsäcken och såg mot Linnea, ville få henne att börja prata så att jag kunde komma i väg.
”Jo, Emily, vad händer med henne?”
”Ja, du har också märkt något, visst?”
Linneas fråga var delvis en anklagelse mot mig. Som att mina omsorger om den nyfrälsta vännen inte räckt till. Jag blickade ner snabbt och rätade till ansiktsdragen, och såg upp sedan med ett vänligt, men bekymrat leende.
”Ja, hon svarar inte när man ringer, och skriver meddelanden och säger att hon ska jobba när vi ska ha circlessamling eller gudstjänst. Tror du att hon håller på att tappa tron?”
Linnea var upprörd, eller orolig.
”Alltså jag vet inte vad som hände. Det senaste vi pratade och skrev om var att hon skulle träffa sin expojkvän och att hon skulle försöka förlåta honom. Hon bar på så mycket ilska, det kan aldrig vara bra.”
Hon hajade till, hennes ögon spärrades upp så att ögonvitan syntes ovanför den grå irisen.
”Tror du…” Linnea pausade och försökte hitta det rätta orden. ”Tror du att djävulen försöker fresta henne att hitta tillbaka till honom, och lämna tron?”
Jag ryckte på axlarna för att förstärka att jag inte visste.
”Jag vet inte. Jag ska fortsätta höra av mig. Och vi får fortsätta be för henne, att Gud visar henne den rätta vägen framåt.”
”Ja, det får vi verkligen göra. Hoppas du kan nå fram till henne, ni är ju så bra vänner.”
Den outtalade anklagelsen landade hårt i kroppen på mig, och jag såg menande mot klockan.
”Jag måste gå nu, Linnea. Men jag ska göra mitt bästa, jag lovar.”