”Jag ska leda gudstjänsten på söndag.”
Mamma sänkte händerna som höll i en diskhandduk och en kastrull, och stannade upp alldeles.
”Nämen, Diana! Så roligt! Så stort. För dig, och för oss alla.”
Jag log mot mamma, men mamma strålade tillbaka. Det var som att det tänts ett ljus i hennes ögon som jag inte sett på länge, och det spred sig små röda rosor på hennes kinder.
”Åh, åh. Jag är så stolt över dig. Jag visste att bibelskolan skulle ta dig in i vad Gud har kallat dig till. Har du berättat för pappa?”
”Nej, inte än. Jag fick veta igår.”
Mamma fortsatte att stöka omkring i köket, men var så upprymd att hon råkade ställa i kastrullen hon nu torkat klart i fel skåp. När mamma småsprang ut i vardagsrummet för att berätta nyheten för pappa tog jag och ställde kastrullen på rätt ställe.
”Diana, vad är det jag hör? Ska du leda gudstjänsten på söndag?”
Pappas röst var ljusare än vanligt. Han lät så glad och rörd att rösten sprack. Och med pappas reaktion var det som att bubblan av glädje och stolthet inom mig sprack, och i stället landade som en tyngd i magen. Deras glädje och stolthet var rörande, men det gav mig också en känsla av instängdhet.
De skulle bara veta vilka tvivel jag också brottades med. Om de hade vetat det hade tonen varit helt annorlunda. Det kom så plötsligt över mig att jag fick luta mig mot diskbänken och krampaktigt hålla fast, medan jag ansträngde mig för att dra in luft mellan tänderna.
Pappas steg i hallen närmade sig och jag sträckte med ens på mig. Slog på kökskranen och stack ner händerna i strålen, vände mig mot pappa och log med hela ansiktet.
”Ja, visst är det kul?”
Det drog hela vägen ner till nyckelbenen, så tillkämpat var leendet. Men pappa noterade inte, utan kom och dunkade mig stolt mellan skulderbladen.
”Bra, bra!”
Jag stängde av kranen och försökte dölja mitt ansikte för pappa medan jag skyndade förbi, ut mot hallen och trappan upp mot övervåningen.
”Nu har jag lite att fixa med.”
Uppe i rummet slängde jag mig ned på sängen. Jag vred mig över i fosterställning och begravde huvudet i händerna. Det brännande skavet inombords hade spridit sig upp i hjärnan. Det brände, sved och dunkade bakom tinningarna.
Jag stod inför att uppfylla en av mina barndomsdrömmar, och ett av de konkreta delmål jag haft sedan jag bestämt mig för att gå bibelskolan. Att få stå på Praise Church scen och leda en gudstjänst var ett förtroende som bara gavs till de upphöjda, de som levde rent och det som pastor Anders och Maria hade högt förtroende för. Jag borde vara jublande glad, precis som föräldrarna. Jag borde vara pirrigt förväntansfull och ägna timmar i bön åt att be om Guds ledning och vishet inför uppdraget.
I stället var jag som förlamad. Om nu pastorerna var så unika och utvalda av Gud, varför kändes det som att de inte levde upp till den standard de själva predikade om? Vad gjorde det med resten av församlingen, om pastorerna inte var det de utgjorde sig för att vara? Vad hände med tron, om den inte stod på den grund de byggt upp. Utan att jag riktigt förstått det hade hela min värld satts i gungning. Ville jag ens bli pastor längre?