”Diana, hej, är kaffet gott?”
Jag höll på att sätta kaffet i vrångstrupen när pastor Anders utan förvarning klev fram till mig. I vanliga fall försvann han ut ur klassrummet direkt när lektionen på bibelskolan var avslutad, för att komma tillbaka efter rasten, men den här gången hade han alltså stannat till vid min stolsrad. Grupperna av klasskompisar som satt runt omkring mig tystnade och upphörde att skramla fram termosar ur väskor och prassla med medhavda smörgåsar i plastfolie.
”Jo, tack.”
Jag harklade mig diskret bakom en höjd arm och log blekt.
”Jag har hört att du jobbar på med bokföringen, toppen. Det är så bra att du kan tjäna Gud på det viset.”
”Ja, jag jobbar på.”
Anders stod upp, i sin fulla längd på hundranittio centimeter tornade han sig upp högt över mig där jag satt ner i min stolsrad. Vad ville han? Jag trummade lätt med fingrarna, men upphörde eftersom det var helt tyst i rummet.
”Jo… jag undrade, den här Emily som du har tagit med dig till kyrkan. Hur går det för henne?” Anders la huvudet på sned, han var redo att med fullt intresse suga i sig svaret. ”Du ska vara riktigt stolt över dig själv, ska du veta, det är viktigt att vi vinner fler människor till tron.”
”Jo… jag tror det går bra för henne. Hon är med i Linneas circlesgrupp och ber och läser Bibeln på egen hand och så. Verkar ha en växande tro. Många frågor …”
Jag sträckte på mig. Jag skulle inte få kritik, utan hade fått beröm, och det gjorde att jag vågade se sig runt och möta blicken på några av de nyfikna klasskamraterna. De vek bort ansiktena direkt och tog upp lågmälda samtal igen.
”Bra, bra. Fint. Jag tror på henne. Tror att Gud har något planerat för henne.”
”Ja, vad bra. Ja, hon är entusiastisk själv att få komma in i Guds plan för hennes liv. Hon har inte haft det så lätt tidigare …”
”Vi behöver fler nyfrälsta att lyfta fram. Goda exempel. Inspirerande vittnesbörd. Men hon behöver bli döpt.”
”Ja …”
”Jag ska säga åt Linnea att ni behöver prata om dopet på circlessamlingen. Men du får också dra lite i det, okej?”
”Absolut.”
”Fint, fint. Dåså. Vi ses efter rasten.”
Med raska steg försvann Anders ut genom dörren. Samtalsvolymen i rummet skruvades upp omedelbart, och jag vågade mig på att ta nästa klunk av kaffet.