”Jag tänkte ta en tur till utegymmet efter jobbet, du vill inte hänga på?”
Virgil kikade upp över berget med bananer som han höll på att fylla på. Jag vände mig ut ur kylskåpet där jag höll på att ställa in krukor med örter.
”Nej … jag har inga träningskläder med mig … Och du skulle säkert bara skratta åt mig, jag … jag tränar inte så mycket.”
”Äh, det är ingen fara. Dels så skulle jag inte skratta åt dig, dels så pluggar jag till ett yrke där instruktion av träning kommer vara en stor del. Jag lär dig gärna …”
Tanken på att träna med Virgil var skrämmande. På flera sätt. Mina muskler ropade inifrån att de gärna ville träna med Virgil, och min hud surrade att den gärna ville ha instruktioner av de där mjukstora händerna. Förståndet sa, nej, jag har inga träningskläder. Och den rättfärdiga delen av mig skrek åt huden och musklerna att vara tysta, de skulle förleda mig i fördärvet.
”Mm, tack, en annan dag kanske … Tränar du mycket?”
”Ganska mycket.” Virgil ryckte på axlarna. ”Det gäller ju att leva som man lär.”
”Leva som man lär …”
Jag stannade upp, höll en kruka dill i handen och såg mot Virgil. Huden och musklerna surrdunkade, och jag log lugnt och försökte lyssna på Virgil i stället för kroppen.
”Ja, men som du. Du är kristen, och du lever som en god sådan. Jag pluggar fysioterapi, och jag försöker träna och hålla mig stark, rörlig och frisk. Typ. Skadefri i alla fall…”
Virgil skrattade mot mig, men blev strax allvarlig och närmade sig mig. Jag måste ha gjort någon konstig min mitt i allt.
”Vad tänker du på nu? Du ser ledsen ut?”
”Nej, men jag bara tänkte på något annat. Jag funderar en del på det här med att leva som man lär. Vad det innebär. Vad som krävs. Lite, liksom, vad som ingår i begreppet.”
”Det är ju ett ganska vanligt talesätt …”
”Jo, jo. Det vet jag. Men jag har rent praktiska funderingar. Om … nej … jag ska inte prata om det här.”
Jag funderade faktiskt på det här med rätt och fel, och moral och tron. Bokföringsfrågorna förföljde mig. Jag dök in med huvudet i kylskåpet och bet mig i läppen. Jag behövde sluta prata med Virgil om saker som hade med församlingen att göra. Helst behövde jag sluta prata med Virgil helt och hållet.
Men han var klar, och sköt vagnen med tomma bananlådor närmare mig.
”Har det kanske att göra med Righteous Consulting AB?”
Nu bet jag mig i läppen så hårt att jag kände blodsmaken i munnen. Det blev straffet för att jag aldrig kunde hålla mun. Virgil kom ännu närmare och la en hand på min axel.
”Om du på riktigt känner att det är något som inte står rätt till i din kyrka, så lyssnar jag gärna. Jag ska inte säga dumma saker. Jag struntar faktiskt i din församling, men jag bryr mig om dig. Det verkar påverka dig, ju.”
Min händer var tomma, och de föll längs med sidorna av kroppen. Jag var helt oskyddad, och fick välja snabbt. Antingen skulle jag kunna välja att kliva rätt in i Virgils famn nu och börja gråta. Eller så … Jag skyndade att sätta armarna i kors över bröstet, och slog på ett leende.
”Nej, men, på riktigt. Det var inget. Jag blev bara glad att höra att du, trots att du inte tror på Gud och så, ändå har liksom värderingar som du håller dig till. Det är fint.”
Virgil drog tillbaka handen och klev bakåt igen, mot varuvagnen. Han höjde på ena ögonbrynet.
”Det tror jag att de flesta gör. Alltså… kristna är liksom inte de enda som har moraliska och etiska värderingar de följer. Andra religioner, muslimer, buddister och hinduer. Och vi vanliga ickereligiösa, såklart.”
”Jo, det vet jag.”
Jag skrattade till, lite för högt och skarpt.
”Jag menade bara … äh, det blev fel. Jag följer gärna med och tränar någon gång … Eller om du bara vill ta en promenad.”
Virgil log.
”Jag tar väldigt gärna en promenad med dig. Vi kan väl kolla våra scheman och se om det matchar någon gång nästa vecka?”
Han tog sin vagn och rullade i väg den, vinkade glatt.
Jag stängde kylen och andades långsamt ut och in. Jag behövde verkligen be till Gud om hjälp att få ordning på mig själv när jag umgicks med Virgil. Om jag skulle umgås med honom var det med syfte att vittna om Jesus, att vara en så pass god kristen att han också lockades till tron. Meningen var inte att han skulle lyssna på mina ogudaktiga tankar med tvivel om pastorernas ekonomiska vidlyftigheter. Men gång på gång så körde jag i diket, när jag pratade med honom. Det var så svårt att hålla tungan rätt i munnen när kroppen surrade och hojtade så fort han rörde vid mig. Jag ville dra honom till tron, jag skulle inte låta honom dra mig fel. Jag behövde stå emot. Han var värd att kämpa för, han skulle säkert kunna bli en fantastisk kristen, bara han fick möta Jesus.