Om Karl Evert, John och Signe

Här får du en karta över området. Du ska hit, våning 5. De väntar på dig.

Läkaren lämnar över en utskriven karta över sjukhusområdet. Jag tar emot pappret och tvekar lätt.

Det här händer alltså nu, som i nu?

Läkaren nickar, jag tackar och på vägen ut ringer jag min mamma.

Mamma, jag behöver få nyckeln till mormors hus. Jag ska tydligen få behandlingen idag, nu, alldeles strax. Jag ska dricka radioaktivt jod, sen måste jag åka hem isolera mig.

Mamma är stressad, hon ska precis i väg för att träffa prästen och planera min mormors begravning.

Jag har nyckeln här. Vi kan mötas upp efteråt.

Bra, vi ses då.

Jag ringer nästa samtal.

Hej, älskling. Du kommer behöva hämta från fritids idag, och fixa middag och allt. Jag får behandlingen nu, strax, och sen åker jag hem snabbt och packar en väska. Sen tar jag mig till mormors hus och blir isolerad några dagar. Tur att det står tomt.

Någon timme senare låser jag upp dörren till radhuset, den kärvar lite, men jag kommer in efter att ha tryckt in dörren medan jag vrider om nyckeln. Ställer ner väskan i hallen, placerar de snöiga skorna på en tidning som någon ställt ut i hallen. Jag andas in och ut, drar in lukten, det luktar fortfarande mormor och morfar, det luktar jul, det luktar födelsedagar, det luktar kom in och sätt dig, det luktar visst tar vi kaffe vid stora bordet,det luktar trygghet och det luktar som det alltid gjort sedan jag var barn. Mormor bodde på ett hem för äldre under sitt sista halvår i livet, men mamma och min moster har fortsatt hålla huset levande. I alla fönster livskraftiga gröna växter, i burkar i köket fortfarande någorlunda ätbara kex och skorpor.

Jag öppnar min väska. Det gick snabbt när jag packade. Tandborste, tandkräm, dator och laddare, några ombyten och så ett paket mjölk och kaffe. En matlåda från frysen hemma, det är lunchdags nu. Jag har ringt ytterligare ett samtal, ikväll kommer en av mina systrar och ställer matkassar på trappen här. Jag kommer inte behöva svälta efter att matlådan är uppäten.

Jag mikrar min mat och inventerar lite i frysen. Där finns frusna bitar av princesstårta. Det fikas här regelbundet, det vet jag, min mamma och moster är här och röjer, vattnar blommar och dricker en kopp kaffe med jämna mellanrum. Jag tar fram en bit tårta och placerar på en blommig assiett och ställer den på köksbordet. Den bleka februarisolen lyser in, kanske påskyndas upptiningen något.

Lunchen får intas framför datorn. Behandlingen kom så plötsligt, jag behöver ställa in jobbmöten och planera om min vardag den närmaste tiden. Jag mejlar och sms:ar, råddar och fixar. Och så plötsligt är att göra-listan tom. Jag har ställt in, bokat om, nu är jag ensam här i min isolering. Tårtan har tinat, jag kokar kaffe och sätter mig och ser mig runt i de bekanta, men tomma rummen. Inom mig landar jag, här är jag nu. Mormor är död sedan två veckor, jag är radioaktiv och behandlas för en knöl i sköldkörteln, isolerad här.

Allt är lugnt och stilla, jag gråter en skvätt och tänker på mormor, senast jag drack kaffe här var tillsammans med henne.

Min mobil plingar till. Min mamma skriver. Om du får tråkigt kan du kanske läsa breven i kistan. Vilka brev och vilken kista, hinner jag tänka, men sedan ser jag den. Den har stått på nedervåningen tidigare, en gammal brun sjömanskista, den har stått tystlåtet i ett hörn under hela mitt liv. Breven i kistan, fnissar jag för mig själv. Det låter som en saga, kanske som Bamse. Ska jag också hitta en skattkarta kanske? Jag öppnar kistan och plockar upp en bunt med brev. De är poststämplade i New York, San Fransisco, Sideby och Kyrkslätt i Finland, alla är de adresserade till Listersby, Vårdö, Åland. Till Karl Evert eller Fransiska. De tidigaste, de från Amerika, de är från slutet av 1800-talet. De senaste är från 1930-talet, och det finns mängder av dem.

Breven är läsbara, långt mer än läsbara, de är läsvärda. Från breven hörs rösterna, med skvaller – Vår bror har gift sig, men jag säger det, hon är den fulaste menniskan i San Fransisco, med sorg, frågor om hjälp, Kan snälla morbror hjälpa oss med taket, det regnar in, med alldagligheter som issprickning och snödjup och vi har börjat med skörden, och om glädjeämnen, jag läser om små rara bebisar som skrattar och jollrar, om barn som börjat skolan, om fiske som gått bra. Emellan breven ligger ibland små förklarande lappar, och ibland får jag googla och hittar snabbt in på släktforskningssidor på nätet. Karl Evert och Fransiska är min mormors morföräldrar. De som skrivit alla breven är Karl Everts syskon som utvandrat, och Karl Everts barn som senare flyttat från Åland och skriver brev hem från finska fastlandet, eller från Sverige och Tyskland. Karl Evert och Fransiska fick sju barn, ett av dem dog som femåring.

Jag läser tills det mörknat ute, och då har första biverkningarna av min behandling slagit till. Jag har ont i sköldkörteln, liksom på halsen men inte inuti halsen, och jag huttrar av något som känns som feber. Ett bad ska jag ta!

Mormor har varit skruttig ett tag, hon har inte nyttjat radhusets nedervåning sedan min morfar dog för några år sedan. Jag går ner för trappan och kikar in i badrummet. Det luktar lite unket, det stinker från tomma vattenlås, och badkaret har gulnade ränder. Jag spolar i toaletten, i kranarna, och hittar grönsåpa och skurar både toalett, handfat och badkaret. Och när allt är skinande rent fyller jag upp badkaret med hett vatten, jag ser hur det ångar och jag huttrar, efter ansträngningen måste febern ha gått upp ytterligare.

Jag sjunker ner i det varma vattnet, och jag minns plötsligt hur jag och min syster badade i det här badkaret som barn. Vi sov över här ibland, vi lekte i trädgården, spelade spel med morfar, såg på TV, hittade mammas gamla docka och små plastdjur, mormor läste sagor, böcker som fortfarande står i bokhyllan bara några meter utanför badrummet. Jag blir alla mina åldrar.

Jag blir fem år och plaskar i det här badkaret med min syster. Jag blir fjorton år och kommer hit ibland efter skolan för att låna mormor och morfars dator, och internet, de var tidiga med att skaffa en hemdator. Jag blir tjugo och sitter i sittgruppen med min nyblivna pojkvän, och min morfar och pojkvännen diskuterar läkemedelspolitik och världsläget. Jag blir tjugosex och nybliven mamma, jag och min kusin har varsin bebis som vi har klätt i tomtedräkt, vi är här på lucia och har med oss lussekatter och pepparkakor. Jag fyller snart fyrtio, och jag ligger här i badkaret, alldeles radioaktiv, och gråter efter min mormor som har dött.

Jag säger, mormor jag saknar dig. Jag gråter, morfar jag saknar dig också. Jag plaskar med det heta vattnet och undrar, var är ni nu? Jag säger, förlåt, mormor, för jag förstod inte det här med breven förrän nu ikväll. Du har försökt berätta, men i ingen av mina åldrar har jag varit beredd att ta emot, att omfamna de döda släktingarna. Jag har varit ung och självupptagen, jag har haft fullt upp med mitt eget. Mormor har aldrig förebrått oss, både hon och morfar har varit upp över öronen stolta över våra liv, intresserade av allt, alla detaljer, omsorgsfullt frågat ut oss varje gång vi setts.

Sedan gråter jag, över Karl Evert och Fransiska, över John som dog som ung soldat, över mormors mamma Signe som dog när mormor bara var tre år gammal, jag gråter över tiden och livet och döden och jag tänker att tar ni snälla hand om mormor nu?

Och så ligger jag där, naken och radioaktiv, i det svalnande vattnet, och så framträder de för mig. Karl Evert, John och Signe. Karl Evert har en brun rock i strävt material, brunt kortklippt hår och blekgröna ögon och han betraktar mig med ett lätt leende. Leendet är artigt, men också granskande, han mäter mig, väger mig, bestämmer sig för om jag är någon att lita på.

Jag sträcker ut handen och rör vid hans rockklädda axel, säger hej.

Nämen godda, säger han, fortfarande tvekande.

Jag kommer behöva skriva om er, säger jag. Karl Evert blinkar långsamt, han är inte entusiastisk. När han öppnar ögonen kisar han lätt.

Varför då, frågar han.

För att ni fascinerar mig, svarar jag. För att du framstår som principfast och målmedveten, lojal men bara till dem du tycker förtjänar det, påhittig och benägen att göra olagligheter när det du anser det moraliskt rättfärdigt.

Mhm, fnyser Karl Evert, men jag ser att han också blir smickrad över mitt intresse.

Det är inte enkelt, för att förstå mina brev behöver du förstå sjöfarten, frakterna, galeaserna och skonertarna, fortsätter han. Kommer du begripa sånt?

Jag brukar inte ge mig, svarar jag, jag ger mig aldrig förrän jag begriper.

Bra, konstaterar Karl Evert. Kanske är vi släkt då.

Än jag då, säger John, och han ler skälmaktigt mot mig, hans ögon glittrar. Jag ser hur han måste ha framstått, lång och ståtlig, med det mörka håret i välkammad sidbena och en utpräglad amorbåge som ringas in av en prydlig mustach. Han är snygg, även med moderna mått mätt, och han ler, han rycker på axlarna och skrattar, och jag tänker först att han inte tar mig på allvar. Tar han sig själv på allvar, tog han ens livet på allvar?

Men då blänker hans ögon till, och ser allvarligt på mig.

Jag var både den skojfriske Janne, och den allvarlige John, säger han till mig. Många såg bara att jag tog livet med en klackspark, men det ska du veta, säger han, att jag ville inget annat än att stadga mig. Skriv det, fortsätter han, skriv fram mig, skriv det liv jag aldrig fick.

Men så kan jag inte göra, säger jag, jag vill skriva om det jag vet om er.

Signe suckar, och i hennes bleka ögon ser jag tårar.