Redan då jag klev in i kontorslokalen avslöjade doften av dyr parfym att Maria var på plats. Dörren till Dianas lilla kontorsgarderob var stängd, men innanför dörren hördes ljud. Diana var där och arbetade i alla fall. Kanske hade undervisningen på circlesträffen haft effekt? Jag la handen mot dörren när jag gick förbi, men stannade inte till. Var Diana ändå arg på mig? Idag skulle jag få renskriva Anders predikan inför söndagen och i övrigt städa hans kontor. Receptionisterna fick städa resten av kontoret, men Linnea och nu jag var betrodda att städa inne på hans rum.
Jag visste att det var fånigt och dumt när ju skulle städa, men jag hade dagen till ära klätt mig i en ny svart blus. Den hade varit på rea på en av NK:s dyrare butiker och även om den egentligen var för dyr för mig till och med på halva priset hade jag köpt den. Den klädde mig och markerade min midja och rundade byst, utan att på något sätt vara oanständigt urringad. Det var en svår balans, hade jag märkt, det här med att klä sig snyggt och trendigt, men aldrig utmanade. Helst skulle ingen utanför kyrkan reagera på annat än att vi var välklädda, så onödigt propert skulle det inte vara. Den här blusen hade varit perfekt och jag strök nu händerna över det mjuka och följsamma materialet och sträckte på tyget så att några veck slätades ut.
När jag steg in i receptionen höll jag på att krocka med Maria. Maria såg på mig som om det vore ett tecken på bristande uppmärksamhet inför Gud, att jag inte känt på mig att Maria höll på att gå ut ur samma dörröppning som jag själv just skulle kliva in genom.
”Oj, förlåt!”
Jag tog ett steg tillbaka och sedan ett till, åt sidan, för att släppa ut Maria. Maria stirrade på mig, med munnen som ett streck. En förfärande kyla spred sig inom mig när jag insåg vad Maria fäst blicken på. Blusen.
Maria hade tio centimeter höga klackar, åtsmitande byxor som ändå lyckades ha eleganta pressveck, och blusen. Samma svarta blus som jag. Men hon hade inte knäppt de sista två knapparna och i urringningen syntes en vacker skåra med brösten som välvde sig på vardera sida. Jag tryckte med ett finger mellan ögonbrynen, försökte komma på något att säga.
”Har du något att byta till?”
Marias ord kom som ett piskrapp.
”Jag … jag … jag har en tjocktröja…”
Över min ena arm hängde både jacka och en kofta. Maria nickade menande mot högen över armen.
”Bra, ta på dig den. Du och jag har inte samma stil eller kropp, och du ska inte ha kläder som jag har, förstått? Den butiken går du inte tillbaka till, okej? Det ser bara pinsamt ut för dig, om folk tror att du försöker vara mig. Dessutom är det något fel med ditt givande om du har råd med sådana dyra kläder. ”
Jag drog på mig tröjan med hastiga rörelser.
”Ja, förlåt. Det var inte alls meningen, Maria … och, eh, den var på rea …”
Maria fortsatt nu med långa steg längs med korridoren, hon kramade min underarm med handen när hon passerade.
”Men du har bra smak, det får man ge dig.”
Jag blundade. Röda prickar innanför ögonlocken, för många och för hoppiga, de gick inte att räkna. Öppnade ögonen. Golvet. Fem plankor bred var fiskbensparketten, fast i vinklar förstås. Ner till Anders dörr var det tretton rader av parkettbitar i vinkel. Under den förhatliga blusen höjdes och sänktes bröstkorgen.