Ute blåste det storm och det smattrade av hårda droppar mot fönsterrutorna. Den här vintern hade varit dyster och mörk, jag hade haft många tillfällen att mysa till det och jag var redan på sista lagret i förpackningen med värmeljus som jag köpt i höstas. Jag gick omkring i min lägenhet och ljuden och ställde i fönsterkarmen och på det lilla brickbordet. Sängen var omsorgsfullt bäddad och jag hade puffat upp alla kuddarna så att de liknade soffkuddar längs med väggen. Framför sängen hade jag placerat brickbordet och runt det hade jag också ställt de två köksstolarna. Tillsammans med sängen, stolarna och fåtöljen skulle hela circlesgruppen få plats att sitta, med lite god vilja. I köket luktade det av äppelpaj och i kylen stod vaniljvisp i en skål. En nyinköpt tekanna i porslin stod redo att brygga te i. Jag såg mig omkring och konstaterade att allt var perfekt. Visst att det bara var en trång liten etta, men det var elegant och mysigt. Värdigt en medlem i Praise Church.
Huset jag bodde i var lyhört och jag visste redan av den dova smällen från porten och stegen i trappan att gästerna var på väg. Två våningar. Åtta trappsteg per halvtrappa, fyra halvtrappor. De skulle vara här om trettiotvå trappsteg. Jag studsade på stegen när jag gick mot ytterdörren, men väntade ett ögonblick efter påringningen innan jag öppnade. Ville inte gärna visa exakt hur upprymd jag var för att få vara värd för circlesgruppen ikväll. Först kom Jonas, Lina och Diana. Vi kramades länge. Varma omfamningar med kvarhåll, innan jag tog hand om deras ytterkläder och visade in dem i rummet. Jonas satt sig vid huvudänden av sängen och lutade sig mot kuddarna, mot väggen. Lina satte sig tätt intill honom, ryggen mot hans bröstkorg och axel. Åsynen av dem fick det att snurra till inom mig, av längtan efter någon djupare fysisk kontakt än kramarna församlingsmedlemmar emellan. Jag såg bort snabbt, ville inte att de skulle se mitt ansiktsuttryck och gick ut i köket för att slå på vattenkokaren.
”Vad mysigt du har fått det.”
Diana hade följt med in och såg sig runt i köket.
”Kan jag hjälpa till med något?”
”Du får gärna ta fram vaniljvispen ur kylen och ställa bredvid pajen.”
Jag sträckte mig för att ta fram tekoppar ur skåpet ovanför diskhon, men blev avbruten av att det ringde på dörren igen. Jag gick ut genom sovrummet och in i hallen och öppnade dörren. Där utanför stod Johanna och David. Det rann från Johannas hår och droppade om både deras jackor, ner på golvet.
”Oj, vad blöta ni är, kom in.”
”Ja, det kom en störtskur precis nyss. Vad mysigt att få komma hem till dig. Men du, Linnea ringde nyss och sa att det dykt upp något akut på hennes jobb, så hon hälsade att hon inte kunde komma ikväll.”
”Jaha, oj … Men vad fint, då har alla kommit då. Välkomna till min lilla etta.” Jag backade ut från den trånga hallen och gjorde en gest mot sängen och stolarna. ”Slå er ner så ska jag fixa klart fikat. ”
I köket hade Diana redan bryggt teet och plockat fram koppar, assietter och skedar och ställt upp dem prydligt bredvid pajen och tekannan.
”Tack, vad gulligt av dig att hjälpa till.”
Jag fick kämpa för att hålla mitt vanliga glada minspel. Att Linnea inte skulle komma var en besvikelse. Att ha bjudit hem en överordnad ledare i Praise Church hade liksom känts som en stor sak, och besvikelsen isade i magen.
”Johanna sa att Linnea inte kommer ikväll. Vad gör vi då? Kan du hålla någon liten andakt? Ni kanske har pratat om något på bibelskolan den här veckan som du kan berätta om?”
Det gled som en skugga över Dianas ansikte och hon dröjde en liten stund innan hon svarade.
”Alltså, jag är ledsen men jag är för trött ikväll. Jag har varit i skolan och sedan jobbat på ICA eller i kyrkan all annan tid varje dag i två veckor.”
Hon log urskuldande mot mig och tog sedan några snabba steg ut från köket, för att krama Johanna och David välkomna. Men vad menade hon? Hon hade ju kunnat plocka vad som helst som de pratat om på bibelskolan i veckan? Så egoistiskt av henne att inte vilja hjälpa till. Jag stod kvar i köket och plockade med skedarna. Elva skedar, det var för många. Det var första gången som circlesgruppen var hembjuden till mig och det kändes redan som ett misslyckande. Visst att det var mysigt att ses, men egentligen var det ju inte för fikat och en stunds kompishäng vi möttes, vecka efter vecka. Utan det var något mer, det var en slags lärjungaträning där Linnea hade en viktig roll. Jag repeterade ur minnet det jag läst om circlesgrupper på församlingens hemsida.
”Våra gemenskaper utgör pulsen i vår församling. Här får din relation till Gud utmanas och formas. Gruppen är en plats där kyrkan blir familj, på riktigt.”
Det var det där med att utmana och forma relationen med Gud som gjorde circlesgruppen till det den skulle vara. Guds plan för smågrupperna i församlingen var att de skulle träffas och få höra undervisning. Jag bestämde mig, det fick bära eller brista. Jag gick ut till de väntande vännerna i sovrummet.
”Varsågoda, nu finns det fika i köket. Ni får gärna ta en mugg och ett fat med paj, så sätter vi oss här igen. Linnea är ju inte här idag, men om ni tål med det så delar jag gärna med mig av ett tilltal från Gud som jag har fått den här veckan.”
Diana la handen om min axel och kramade till snällt, när hon gick förbi på vägen in till köket igen. Den där konstiga känslan jag fått nyss när Diana tackade nej till att hålla andakt måste ha varit ett missförstånd. Kanske var hon trött ändå.
Lina och Jonas satt i sängen, tätt lutade mot varandra och balanserade koppar och fat i händerna. Diana satt också på sängen, men en bit bort från dem, och med fötterna i golvet. David satt i fåtöljen och Johanna på en köksstol närmast honom. Sara satt på golvet med ryggen mot dörrkarmen mot hallen. Jag satte mig på golvet närmast köket, när jag anslöt mig till cirkeln som sista person efter att ha tagit fika i köket. Det klirrade av skedar mot porslin, men jag märkte att samtalet var mindre livligt än vanligt. Till slut ställde David ner sin tekopp.
”Emily, hade du något du ville dela med oss ikväll?”
Han log uppmuntrande.
”Jo, men jag läst i Apostlagärningarna i veckan. Om fastnade för ett stycke i kapitel två, vers fyrtiotvå.”
Jag fingrade på min Bibel, tvekade inför att slå upp den. Skulle det uppfattas förmätet om jag slog upp och läste versen högt, som en riktig predikant? Och kanske skulle det ta för lång tid att leta upp bibelstället.
”Jag känner mig så tacksam över att få vara en del av en församlingsgemenskap som känns lik den de första kristna hade. Vi håller fast vid undervisningen, äter vårt bröd och ber tillsammans.”
Jag gjorde en gest mot de tomma faten när jag sa det där om brödet, men fick sedan ta en paus för att harkla mig och ta ett djupt andetag. Jag var själv berörd av det jag skulle säga nu. det kändes som att jag var fylld av Guds ande och inspiration.
”När jag för första gången kom till Praise Church var jag trasig och ensam. Men ni alla öppnade era hjärtan för mig. Och ni visade mig Gud. Jag är förändrad och det är tack vare er.”
”Amen” fyllde David och Jonas in med sina mörka röster, och Lina, Johanna och Sara med sina ljusa stämmor. Diana nickade, mitt uppe i att ta en klunk från sin tekopp.
”Jag tänker också på det här med missionsbefallningen. ’Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er.’ Jag har er, och speciellt Diana, att tacka för att jag har blivit frälst. Och jag har faktiskt börjat känna att Gud kallar mig till att predika. Så jag har bestämt mig för att ansöka till bibelskolan.”
Tanken slog mig faktiskt i den stunden, där och då. Men det kändes rätt när jag sa det. Och jag hade en känsla av att jag behövde ha det som Diana hade, och att jag skulle förvalta den tiden mycket bättre än vad hon gjorde.
David klappade mig hårt på ryggen och sa att han var stolt. Sara, Lina och Johanna böjde sig alla fram och kramade mig innerligt.
”Ja, grattis, vilken bra plan.” sa Diana, med muggen på väg till munnen igen. Hon måste varit väldigt sugen på te den där kvällen.