Jag granskade min spegelbild i tunnelbanefönstret. Syntes det på något sätt att jag var en förrädare? Kunde man ana upproret och synden i mina ögon? Kanske blänkte det svart av ondska där, var det så? Jag blundade, vågade inte se om det var sant.
Det var så många dubbla känslor inom mig. Jag råkade bli otrevlig och fräsa åt Emily. Jag kunde inte hålla mig från kontakten med Virgil. Det var som att de oönskade beteendena inte gick att hålla inne längre. Jag hade alltid gjort mitt bästa för att vara vänlig och mild, anständig och god. Aldrig tidigare i livet hade jag haft så tät kontakt med en kille som jag haft nu. Och det var heller inte hur jag betedde mig. Hur jag tänkte var värst.
Jag var inte längre säker på tron. Visst, Gud fanns och så, det kändes fortfarande självklart. Men premisserna, reglerna, allting runt omkring.
Det kändes som ifall jag valde bort en grej från tron, så skulle resten falla som ett korthus. Jag gjorde mitt bästa för att stänga ute tvivlen, för att inte låta de farliga tankarna få fäste. Men de surrade där under ytan. Bibelskoleundervisningen eller söndagspredikningarna kändes inte längre som entydiga sanningar. De skorrade falskt och jag hade kommit på mig själv med att rita mer än anteckna i blocken.
Jag kunde vakna med en känsla av att hålla på att drunkna, och med en intensiv rädsla för att Gud skulle döma mig till helvetet. Jag kunde också vakna med en alldeles speciell bultande känsla, och med en längtan efter Virgil. Jag föraktade mig själv för svagheten, att inte kunna stå emot. Samtidigt längtade jag efter att få slappna av.
Dubbelheten i allt gav mig en känsla av självförakt. Jag saknade att vår tro inte hade ett system för späkning eller självstraff. Att ge mig själv en renande omgång med en taggig piska hade varit frestande. På så sätt hade jag kunnat visa Gud att jag kämpade emot och att jag förstod att den inslagna vägen var farlig och förrädisk.
Mannen mitt emot mig i tunnelbanesätet reste sig för att kliva av, och jag fick titta upp för att kunna dra till mig handväskan och skapa utrymme. Han log vänligt till tack och jag nickade, men blundade snabbt igen. Inte ens den vänligheten kände jag mig värd just nu.
Men rädslan var ändå värst, och gjorde mig absolut mest slutkörd. Jag visste att ingen i församlingen faktiskt förföljde mig eller kontrollerade mig på det sättet. Men när som helst nu skulle någon märka, eller förstå att det var något på gång inom mig. Rädslan att bli avslöjad var utmattande. Jag misslyckades gång på gång, men ändå kunde jag inte sluta försöka att hålla upp fasaden.
Och bakom fasaden var det så ensamt. Alla gånger min tro hade blivit ifrågasatt under skolåren hade jag kunnat säga att den varma gemenskapen i kyrkan var en av anledningarna till att vara kristen. Men nu var det som att jag placerat mig ensam i ett skyttegravskrig, med kyrkan på ena sidan, och den omgivande världen på andra. Jag tillhörde snart ingen. Ingen skulle komma mig till undsättning. Om min familj fick veta var det inte säkert att ens de skulle ta mitt parti.
Jag kände på krängningen i tunnelbanevagnen att jag närmade mig nästa station, och jag öppnade ögonen igen. Men det var så svårt att se. Jag överrumplades av tårarna, de vällde fram och blev som en dimmig matta.
Jag klev av och lät strömmen av människor skynda förbi mig på perrongen. Innan jag tog vägen in genom spärrhallen stannade jag med ryggen mot en varuautomat och tvingade mig själv till långa, långsamma andetag. Behövde hålla ihop mig, något annat alternativ fanns inte.