Cafélokalen var fylld av doften av varmt kaffe, kanel och fuktiga höstjackor. Det var ett mysigt ställe, bara något kvarter från kyrkan, och vi hade gått dit direkt efter gudstjänsten. Vad jag kunde se var större delen av klientelet på caféet kyrkobesökare. Det var ett mysigt inrett café, och bullen jag beställt glimmade av en smörig skorpa. Diana ställde ner sin kaffekopp och kammade bak en hårslinga som rymt ur hästsvansen.
”Vad är dina planer för framtiden, Emily?”
Jag hade tagit en tugga av bullen i samma ögonblick som jag satt mig ner, jag höll upp handen för munnen medan jag svarade med grötig röst.
”Alltså jag vet inte om jag har några tydliga planer. Jag flyttade till Stockholm i augusti, vad är det nu, sex veckor sedan. Det tog slut med min … mitt ex i våras, och kände att det var dags att se något annat. Jag har bott i Linköping hela livet, där jag är uppvuxen, och kände att jag behövde något nytt. Träffa nytt folk, se nya saker.”
Diana såg på mig med intresserad, fokuserad min.
”Så vad kommer du göra nu?”
”Nä, men nu har jag ju precis börjat jobba i matbutiken, som du vet. Jag tänkte jobba heltid ett tag, men någon gång kanske jag börjar plugga. Min mamma tycker att jag ska bli läkare eller advokat, jag har betyg så jag kommer in. Hon är stressad över att jag slösar bort ’min begåvning’, som hon säger. Jag jobbade inom hemtjänsten förut, det tyckte hon var för lågt betalt jobb för mig. Du då, vad ska du göra? Du pluggar redan något, eller hur?”
Diana torkade av fingertopparna från bullsmulor. Hon såg ivrig ut, vilket fick mig att fundera på om jag pratade för mycket själv.
”Jag går faktiskt församlingens bibelskola på halvtid. Och sen jobbar jag ju halvtid i butiken. Utöver det är jag volontär i kyrkan, så mycket tid jag bara kan.”
”Jaha, vad gör du då, när du är volontär?”
Jag försökte luta mig framåt och se lika intresserad ut som hon nyss gjort, men leendet blev lite, lite stelare än förut. Hade hon verkligen barakyrka och Jesus att prata om skulle jag inte orka med den här vänskapen.
”Jag hjälper till med att ställa i ordning inför gudstjänsterna och så. Ju fler volontärer som jobbar i församlingen, desto mer kan vi använda församlingens pengar till att hjälpa behövande.”
”Jaha, ja det är såklart, sånt gör väl kyrkor. Men varifrån får en kyrka pengar, det har jag aldrig riktigt fattat. Kollekten?”
”Ja, kollekten är väl en grej. Men i vår församling ger alla medlemmar tio procent av sina inkomster till församlingen. Det står i Bibeln att man ska göra det. Så det betalar pastor Anders och hans fru Marias löner, och så hyra för lokal och så. Resten ger vi till behövande.”
”Ja, det är ju generöst.”
Diana ställde ner sin kaffekopp och sköt den åt sidan, så att hon själv kunde luta sig närmare mig. Sedan såg hon sig omkring, som om hon försäkrade sig om att ingen tjuvlyssnade på vårt samtal. Och med lägre röst än tidigare fortsatte hon.
”Men egentligen drömmer jag om att bli pastor. Jag skulle gärna predika och vara en ledare i församlingen. Det är därför jag går bibelskolan. Om din mamma tycker att du ska utbilda dig till något fint, så är mina föräldrars högsta dröm att jag ska bli pastor. Jag vill det själv, också … alltså.”
Nu lutade Diana sig tillbaka igen. Äntligen kom det här samtalet någonstans. Både Diana och jag bollade runt våra föräldrars förväntningar och vår egen längtan efter att det riktiga livet skulle ta fart. Här kunde vi kanske hitta en gemensam nämnare, något som inte bara handlade om Gud och Jesus.
”Jag tror att du skulle passa bra som pastor. Han Anders var ju en väldigt inspirerande talare, och du har ju också en sån där utstrålning.”
”Åh, tack.”
Diana strålade mot mig, och jag kände att jag för första gången på väldigt länge kunde le avslappnat tillbaka. Jag såg ner på min hand när jag sträckte ut armen för att greppa kaffekoppen, och kom då ihåg den oroväckande skakiga känslan jag haft under gudstjänsten. Vad konstigt jag reagerade. Musiken hade varit bra, alla hade varit så glada och välkomnande. Predikan hade gripit tag i mig, på ett oväntat sätt. På något märkligt sätt skakade det mig, men så här en stund efteråt fyllde det mig med en slags längtan efter den där intensiva känslan av angelägenhet. Och de verkade verkligen ha en fantastisk gemenskap i församlingen. Diana var en person jag gärna ville lära känna bättre.