Ibland är det djävulen, ibland är det Marx.
Jag ska börja samla på tillmälen som jag och ”mitt gäng” tillskrivs. ”Skökokyrkan” har vi kallats, det var festligt. Vi brukar välkomna folk med varm hand. Jag har skrivit ett par texter om när Magnus Malm pekade ut oss som att vi gick djävulens ärenden, det var också skoj.
Nu det senaste till listan, är att vi är marxistiska. Jag gissar att man menar vårt sätt att analysera makt utifrån strukturella maktordningar, genus och könsroller och begrepp som underordning och tystnadskultur.
Det är för all del så att den maktanalys vi står för delvis har sin intellektuella bakgrund i maxistisk teori, men samtidigt finns såklart viktiga skillnader. Vi gör inte en ekonomisk klassanalys, vi pratar inget om kapitalism.
Men vet ni vad det är? Det är en retorisk strategi. Man vill genom att kalla det marxistiskt avfärda oss som stående utanför den kristna ramen. Man vill antyda att vi främst drivs av en politisk agenda, inte av den goda kristendomen. Det här är ett effektivt sätt att väcka oro hos vissa kristna läsare som har en stark känsla av marxism som ont och hotfullt.
Det är tröttsamt att inte kunna föra samtal om det tankegods vi för fram, utan att allt vi får i gengäld är personliga påhopp. Det blir alltid ett sätt att försöka ta ifrån oss tolkningsföreträdet.
Det är inte ideologiskt eller politiskt att påtala att kvinnor i frikyrkan ofta har mindre makt än män, att det finns en stark tystnadskultur i den frikyrkliga miljö vi kritiserar och att sexuell dubbelmoral är skadlig.
Det är alltid spännande att fundera på vilket budskap som finns bakom uttalanden och påståenden. Jag, och mitt gäng, är inte utan påverkan, såklart. Men vad jag vet har vi varken svurit trohet till djävulen eller Marx. Ni får helt enkelt fortsätta gissa.