Jag har skrivit texter på nätet så länge jag kan minnas. Professionellt har jag skrivit facktext i över tretton år, publicerat ett antal böcker, varit medförfattare på ett antal vetenskapliga publikationer och har flera års studier i just skrivande. Jag är trygg i min förmåga att skriva läsbar text, och dessutom van att få direkt och ofta skoningslös feedback när jag det inte blir helt som jag tänkt. Att publicera text på nätet är tacksamt på det viset, feedbacken låter inte vänta på sig.
Detta tycks däremot inte bekymra den kristna kulturessäisten Magnus Malm. För ett antal veckor sedan skrev jag om hans text som publicerats i tidningen Dagen, och jag var inte ensam om att reagera. Snart fick vi höra att Malm skulle få bemöta kritiken i en ny text, och idag publicerades detta “förtydligande”. Jag har läst den här texten många gånger nu. Framlänges och baklänges. Med understykningspenna. Diskuterat med vänner. Den är fortfarande mycket svår att förstå.
Det dunkelt sagda…
Texten heter ”Tystnadskultur är aldrig lösningen när kyrkan sårar oss”, och börjar med ett slags ställningstagande:
”Det är direkt farligt att säga ’vi tystar ner det här och gör ingen offentlig sak, låt bara de enskilda slicka sina sår i det privata’.”
Och därefter:
”Såren från kyrkan är av olika slag: Maktmissbruk från ledare. Utfrysning. Inte känna mig sedd och lyssnad till. Andliga övergrepp. Utnyttjad till bristningsgränsen i verksamheten. Överandlighet som slår ut min rätt till mina känslor, min vilja och min tankefrihet. Underkänd som kristen. Andligt uttorkad i brist på vägledning. Och så vidare.”
Det låter först som om Malm förstått vad samtalet handlar om. Men direkt därefter följer en lång utvikning om kyrkans helgon, psalm 78 och 106 som ”lärorika meditationer”, och ett knippe slutsatser av typen:
- Kyrkans historia är inte fläckfri.
- Det får inte förtigas.
- Vi bör läsa kyrkohistoria för att lära oss.
- Det finns andra skäl att tillhöra kyrkan än att alla där handlar rätt.
Och här vill jag bara stanna till: Tror Malm verkligen att någon människa tillhör en kyrka för att alla där gör rätt? Den nedlåtande tonen över förment naiva kritiker är svår att missa.
Självmotsägelsernas konst
Malm undrar: “Hur lyfter vi på locket och talar sanning om kyrkan?” och svarar att det offentliga och kollektiva i kyrkan behöver diskuteras offentligt. Men bara stycken tidigare är det exakt detta han kallat farligt. Det blir extra förvirrande när han dessutom i sin tidigare text anklagade oss som deltog i Fri från frikyrkan för att gå djävulens ärenden – något han nu beskriver som ett exempel på tystnadskultur.
Citat:
”En mer andlig form av tystnadskultur är när kritiska röster avfärdas som att gå djävulens ärenden (är det en kvinna har hon antagligen Isebels ande).”
Det är ju precis det han själv gjorde. Har han glömt vad han skrev? Läser han sin gamla text som om den är skriven av någon annan? Jag hänger inte med.
Privata sår, offentliga maktspel
Malm vänder sedan fokus mot individens sår:
“Det andra spåret handlar om våra personliga sår av kyrkan. Och här behöver enligt min erfarenhet bearbetningen ske privat och inte offentligt.”
Det låter till en början rimligt. Men sedan kommer resonemang om terapi, förlåtelse, infekterade sår och att släppa rätten till anklagelse, där texten tappar både riktning och tydlighet.
Vad som händer är att han återupprepar mycket av det vi sa på Fri från frikyrkan, men som han hånade i sin tidigare kulturessä. Det är en klassisk härskarteknik. Först avfärdar han oss, sedan omformulerar han budskapet som sitt eget, och återupprepar det i sitt eget namn. I andra delar motsägar han sig själv, vevar runt lite om helgon och att kyrkans historia aldrig varit fläckfri.
Vem får definiera vad som får sägas?
Att han sedan menar att personliga sår bör bearbetas privat är spännande. Han pekar på att offentliga analyser bör skötas av teologer och andra professionella i ”ordnade samtal”. Det bygger på samma hierarkiska logik; de som är drabbade av kyrka, teologi och maktmissbruk får inte själva definiera villkoren för samtal. Det är ett sätt att kontrollera vem som får höras, när och hur. Och så som Malm uttrycker det har han själv mognaden att avgöra vilka saker som får diskuteras offentligt, och vilka sår som bäst mår bra av att skötas privat. Han förminskar berättelser om maktmissbruk i andliga miljöer till en slags självskadebeteende. Maken till härskarteknik har jag sällan stött på!
Ord är viktiga
Idag anklagar han inte längre oss för att gå djävulens ärenden, utan menar att den typen av språkbruk är ett exempel på tystnadskultur. Det här är ju ett märkligt förnekande. Om hans första text inte var menad att tolkas som den gjorde, då hade det varit rimligt att säga det. Be om ursäkt. Pudla. Men istället får vi en språklig rökridå utan att Malm verkar kännas vid vad han själv skrivit.
Malms resonemang om förlåtelse bygger vidare på en djupt rotad missuppfattning inom delar av kyrkan: att tala om det som hänt skulle vara ett uttryck för bitterhet eller oförlåtelse. Men att berätta är en del av läkningen. Att sätta ord på strukturer och erfarenheter är ofta det första steget mot helande. Att vägra gå med på tystnadskulturens premisser är inte synonymt med att ha infekterade sår.
Det hade varit klokast om han hållit tyst från start
En del av det Malm säger nu är precis det vi som talade på Fri från frikyrkan framhöll. Men nu presenterar han det som sina egna tankar, och utan att erkänna att han misstog sig med sin förra text och dessutom förolämpade oss.
Istället för att mötas på samma planhalva om makt, tystnad och läkning, väljer han att tala över huvudet på oss och andra som skadats av kyrkan. Det är varken teologiskt ärligt eller mänskligt värdigt.