Pastor Anders hade sagt att ekonomin skulle vara ett jobb jag skulle klara på någon timme i veckan max, men de senaste veckorna hade jag suttit i timmar flera kvällar i veckan. Till en början hade jag känt mig utvald och viktig, och som att det här ändå var en bekräftelse på att Gud hade en specifik plan med mitt liv, men ju mer jag gjorde desto tråkigare blev det.
Jag hade själv aldrig riktigt förstått varför jag trots allt valt att gå ekonomiprogrammet på gymnasiet. Men mina föräldrar hade insisterat på att jag skulle välja något som kunde ge jobb, en trygghet, och efter många och långa diskussioner under den sista terminen på högstadiet hade jag gett med mig. Jag hade aldrig varit det minsta intresserad av ekonomi. Gymnasieprogrammet hade varit ett förnuftigt val enligt mina föräldrar, men det var en tyst liten revolt från min sida att aldrig ens söka några sådana jobb efter studenten. Att plugga vidare var inte ett självklart alternativ, det fanns så många vetenskapliga specialiteter som hade läror som helt gick stick i stäv med trons grunder. I stället hade jag jobbat med annat, på fritids på en skola och nu sedan några år på matbutiken. Men allting hade ofta en mening, och alla de där åren på gymnasiet var möjligen en förberedelse för det här. Gud hade vetat hela tiden att min församling skulle behöva mig en vacker dag. Livet var som ett pussel, Gud hade ordning i slutänden, även om inte allting såg ut så i stunden.
”Ni har ju fått nåden att inte bara tro på Kristus utan också att lida för hans skull.”
Jag citerade Bibeln högt för mig själv när jag såg ner i en pappkasse fylld med kvitton. Fram tills att Staffan slutat fanns bokföringen prydligt gjord, men på de veckor som passerat sedan han plötsligt avslutat sin tjänst hade en oerhörd oreda uppstått. I den lilla garderoben som skulle likna ett kontor fanns en oerhörd mängd papperskvitton, till synes inslängda i farten. De flesta låg i papperskassen jag nu stod och såg ner i, men andra låg slängda på skrivbordet och några låg till och med på golvet nedanför. Sakta, sakta började jag få någon ordning på det hela, men även när jag fått ordning på det som släpade efter skulle det vara en fortsatt utmaning att hålla undan, kvittona verkade fyllas på i en strid ström. Och det var verkligen bedövande tråkigt. Jag tog upp en handfull kvitton från påsen på golvet och slog mig ned vid datorn. Med en hög med gem till hjälp sorterade jag papperslapparna efter datum. De flesta kvittona var på små summor och gällde inköp till kontoret. Kaffe, te, mjölk. Skrivarpapper. Inga konstigheter. Men några kvitton stack ut. 2399 kr på en klädbutik, skjorta och slips. Ett annat på 1799 kr, en stickad tröja, dambutik. Och så ett kvitto på 3999. Samma summa och samma butik som kimonon, den som hängde på en galge på utsidan av min egen garderob. Jag hade inte vågat bära den än, men jag och mamma hade beundrat den tillsammans. Anders och Maria måste ha behövt akutköpa nya kläder inför något speciellt event i kyrkan, alla de här dyra kvittona kom från samma dag. Kanske hade de också dragit fel kort av misstag? Och varför hade Maria köpt ett sånt dyrt plagg som kimonon, och sedan direkt gett den vidare? Hade det varit ett misstag, saknade hon den? Jag ville verkligen inte att det skulle vara ett misstag, jag ville ha den, äga den, önskade mig ett tillfälle att bära den. Och om det inte var ett misstag, varför köpte pastorerna så dyra saker för församlingens pengar? Tanken på att behöva ifrågasätta pastorsparet fick det att ila så häftigt i magtrakten så att jag för ett ögonblick såg ner och undrade om kontorsstolen hade rasat ner i bottenläget. Men den var kvar med samma läge som tidigare.
Jag la ner de sorterade och nu gemförsedda högarna med kvitton på skrivbordet framför mig och andades häftigt. På något sätt kändes det som att jag varit medskyldig i något av detta. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på varför, men det sved i magen och i ögonen. Jag öppnade datorn och bokföringsprogrammet och matade in informationen från kvittona jag hade framför sig. Det måste vara ett misstag, en gång fick vara ingen gång. Kvittona matchades mot ”arbetskläder och skyddsmaterial” och fick en grön bock i systemet. Bara ingen granskade det här så skulle det inte märkas. Jag stängde laptoppens lock med en hårdare smäll än som kunde vara nyttigt för den. På blocket framför sig hade jag skrivit upp några saker som jag måste kolla upp, saker som var för avancerade för mig att minnas på rak arm hur man gjorde.
Känslan av att vara fast i en mardröm steg inom mig. Jag hade drömt om att få mer ansvar i församlingen, att få bli någon som andra såg upp till. Men det här var inte vad jag drömt om. Samtidigt hade pastor Anders ofta predikat om att man behövde betjäna för att bli någon, man behövde förtjäna sin roll som ledare. Det här var ju för all del ett tydligt sätt att betjäna församlingen. Jag la ned min anteckningsbok i handväskan och gjorde mig redo att gå hem. En annan bibelvers kom till mig, den kändes trösterik på något sätt.
”Mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar, säger Herren. Nej, så mycket som himlen är högre än jorden, så mycket är mina vägar högre än era vägar och mina tankar högre än era tankar.”
Jag kunde versen utantill och jag log matt efter att det sista ordet lämnat mina läppar. Guds vägar var ibland obegripliga, men det var bäst att bara följa dem, så skulle allt bli bra.