Så var jag alltså här igen. Praise Church, en söndagsgudstjänst, femte raden, bredvid Diana och halvvägs igenom predikan. Jag kunde till och med sjunga med i några av sångerna idag. Det vibrerade i kroppen den här gången med, men nu kunde jag njuta av känslan.
Jag överraskades inte heller av behovet att springa ut i foajén för att få andas frisk luft. På något sätt kunde jag faktiskt känna att det som pastor Anders predikade var frisk luft. Det Diana berättat om att längtan efter Gud kunde kännas som ett hål i bröstet hade gjort intryck på mig. För det där hålet inombords, det hade jag. Det hade växt sig större och större. Och om Gud fanns och kunde fylla det, så var jag beredd att testa.
Pastor Anders ord tillsammans med lovsångspianistens mjuka melodislinga la sig som en mjuk filt runt mina tankar. Han viskade, som om det han nu sa var både heligt och hemligt.
”Gud har ett budskap till någon här idag. Du finns här idag som har upplevt att människor sviker. Du finns här idag som undrar om livet verkligen ska vara så här ensamt. Och Gud vill hälsa till dig idag. Den finns en som aldrig sviker. Det finns en i vars händer du kan lämna ditt hjärta i visshet om att det aldrig kommer krossas. Det finns en som väljer att stanna när alla andra går. Hans namn är Jesus.”
De blonda tunna hårstråna på mina armar reste sig rakt upp, och inom mig gick som en pulserande känsla, som en rysning eller vind, som spred sig från tårna och upp över huvudet. Det surrade en stund i hårbottnen, som om jag fått en mjuk elektisk stöt. Hur i hela fridens namn kunde han veta allt det här om mig? Det var som att mitt hjärta låg utanpå kroppen, så ont gjorde det medan han pratade. Sorgen över att livet blivit som det blivit högg innanför nyckelbenen, känslan av att ha blivit övergiven sved i halsen.
”Du som är ny här undrar säkert vad det är som händer nu. Det som händer är att Gud talar genom mig. Han säger saker och jag för dem vidare. Ni vet, Gud är faktiskt här idag.”
Pastorn vandrade fram och tillbaka, men stannade nu i mitten av scenen.
”Känner ni hans Ande här idag? Känner ni hur han rör sig här i rummet och vill beröra oss? Han kallar på dig. Han kallar på dig som vill komma nära honom. Han kallar på dig som tvivlar. Han kallar på dig som behöver en vän.”
Musiken böljade och den elektriska känslan på mina armar spred sig än en gång upp över halsen och ansiktet. Jag blundade och svalde, flera gånger. Jag testade tanken. Behövde jag Gud? Kanske behövde jag honom för att fylla hålet som sved på insidan. Gud hade inte varit verklig för mig, men hålet inombords, det var verkligt som inget annat. Det skulle inte vara dåligt med något som fyllde det hålet. Någon. Någon som såg på mig och kunde göra mig levande.
”Nu kallar han på dig. Om du vill säga ja och välkommen till den Helige Ande här idag så längtar han efter dig. Om du vill ta emot Jesus Kristus som din frälsare så är det här ditt tillfälle.”
Tårarna brände under mina ögonlock och sprängde över vallarna och rann sakta ner för mina kinder. Jag längtade så innerligt efter att få känna mig trygg och älskad. Kanske var svaret på allt jag faktiskt behövde Gud?
”Med alla huvuden böjda och alla ögon stängda här i kyrkan. Du som vill bli en Jesu Kristi efterföljare, han kallar på dig nu. Om du vill säga ditt ja till Jesus idag, sträck upp din hand så ska jag be för dig.”
Jag bestämde mig för att ta hoppet ut i det okända. Jag visste inte om något av det här var verkligt eller på riktigt, men jag ville att det skulle vara sant. Jag lät elektriciteten ta över nu och plötsligt for min högra arm upp i luften. Pulsen slog hårt i bröstet och jag blev tvungen att titta upp. Diana måste ha känt den kraftiga rörelsen när min hand restes, och hon såg nyfiket mot mig och log när våra ögon möttes. Hon la sin arm om mig och kramade mig med ett triumferande ansiktsuttryck.
”Välkommen i familjen” viskade hon. ”Nu är vi systrar i Kristus. Nu kommer du aldrig vara ensam mer. ”
”Hej och välkommen, pastor Anders heter jag.”
Anders såg på mig med sina intensiva ögon. Jag hade aldrig mött en sån blick förut, och det skakade till inombords när han såg på mig. Jag såg ner en aning och räknade. Sju knappar i hans svarta jeansskjorta. Han såg forskande på mig, och när jag såg upp mot hans ansikte igen sprack han upp i ett stort leende. Det gick från munnen och hela vägen upp till ögonen som blev som solar med strålar av fina små linjer.
Som om han själv blev överrumplad av känslan la han armen om mina axlar och drog mig till sig i en snabb kram i sidled.
”Du är en i Praise Churchfamiljen nu, hör jag.”
Jag stelnade till, inte helt beredd på den sortens fysiska kontakt första gången jag hälsade på någon, speciellt inte pastorn i Praise Church. Men hans välkomnande var genuint, det gick inte att ta miste på. Och kramen var respektfull, jag fick inte alls samma kladdiga känsla som jag kunde få av killar som ville kramas lite i tid och otid i andra sammanhang. Jag skrattade till, med lika delar nervositet och uppspelthet.
”Ja, det verkar inte bättre. Det är fint att få vara här.”
Anders märkte inte det där första jag sa, han reagerade i alla fall inte. Men jag tyckte att det kändes märkligt att genast bli sedd som en familjemedlem för att jag räckt upp en hand på en gudstjänst. Och samtidigt var det ärligt, det var fint att få vara där. Värmen i rummet var kvar, det låg som bomull i hålet inombords.
En man från värdgruppen kom och viskade något till pastor Anders och pekade bort mot utrymmet bakom estraden.
”Ja, här kan jag inte stå och småprata. Plikten kallar. Men jag har en känsla av att Gud har stora planer för dig, Emily. Vi ses snart igen.”
Diana hade stått bredvid mig hela tiden. Henne hade pastor Anders inte alls hälsat på med samma entusiasm, märkte jag nu. Men kanske var han extra intresserad av mig för att jag var ny? Diana la nu armen runt mig, på samma sätt som Anders gjort nyss. En ny snedställd kram, men Dianas arm dröjde kvar längre. Hennes ansikte strålade av glädje när hon vände sig mot mig.
”Så nu har du fått träffa pastor Anders också. Visst är han cool? Han lever verkligen nära Gud.”
Jag nickade och höll med. Det pirrade fortfarande i handen efter hans handslag. Jag skakade faktiskt lite i hela kroppen. Jag hade alltså blivit kristen nu. Tanken var skrämmande, men samtidigt mjuk och trygg. Jag längtade efter känslan att få tillhöra. Och efter vad jag hört, så skulle Gud kunna ge bägge sakerna till mig. Även om jag inte riktigt visste vad som skulle hända nu, hade jag en känsla av att det låg något spännande framför mig att utforska. Saker att lära. Tänk, att Diana och de andra till exempel kunde känna av om någon levde nära Gud eller inte. Att det liksom var en sådan sak som liksom märktes. Eller kändes. Hittills hade min upplevelse av Gud framför allt varit en mycket stark känsla av närvaro, och jag kunde hålla med om att närvaron hade varit starkare när Anders pratade med dem. Hans ögon var verkligen något alldeles extra. Och vad var det han hade sagt? Gud har stora planer för dig, Emily. För första gången på flera månader kände jag en känsla av sammanhang, en samhörighet. Gud, och de här människorna, såg att det fanns något mer i livet för mig. Det svindlade till innanför mina ögonlock. Gud, Anders, stora planer. Det hisnade, vad var det här för sammanhang egentligen. En liten känsla av panik, en liten känsla av att vilja fly. Mammas röst igen. Jag harklade mig, och svalde ner paniken. Lugn, bara lugn. Diana var helt normal, jag var fortfarande jag, helt normal.
På vägen ut genom foajén såg jag ut över kyrkobesökarna med ett förnyat intresse. Jag var en av dem nu. Jag såg ner på mina jeans och enkla collegetröja och insåg med ens att jag stod ut från alla andra tjejer i foajén. Räknade till tjugofem tjejer med utsläppt långt hår med svallande lockar i topparna innan jag kom av sig. Alla tjejerna var propert eleganta, som en grupp kvinnliga mäklare eller banktjänstemän. Killarna hade jeans som såg dyra ut, och vita t-shirtar under kavajer, eller öppna skjortor, som pastor Anders. Jag blev alldeles glad av tanken på att jag behövde shoppa lite för att passa in. Efter att det tog slut med John i våras hade jag helt tappat intresset för hur jag såg ut, men nu kände jag hur inspirationen brann till inom mig. Jag skulle uppdatera min garderob, jag ville också vara så där elegant snygg. Det var ju inte som att butiksjobbet krävde det av mig, men den här världen skulle bli min nu. Och jag ville passa in.