Jag minns den första berättelsen jag skrev. Jag var kanske åtta eller nio år och skrev om en hundmamma och hennes valpar. Jag illustrerade själv och älskade att fundera ut vad som skulle hända med min hundfamilj. Jag minns också att den enda responsen jag fick var från någon av mina systrar som sa att det var för tradigt att läsa upprepningen av alla sju valparnas namn hela tiden. Som ett barn som var väldigt känsligt för kritik dog mitt kreativa skrivande då, när det knappt hade startat.
Under alla år har jag alltid älskat att skriva, och jag slutade aldrig även om det kreativa skrivandet inte var i fokus. Jag gick i gymnasiet när jag fick min första egna dator, och jag vet att jag använde den till skoluppgifter men också till långa texter som hur jag mådde, vad jag tänkte och hur jag såg på livet. Utöver det skrev jag dagbok, något som också kom till nytta när vi skulle skriva boken Även den minsta fanatiker behöver sova ibland. Jag har älskat att skriva så till den milda grad att minsta lilla skoluppgift har berett mig glädje – bara den har fått vara skriven med ord. Matematik var aldrig min favorit.
När bloggtrenden kom var jag snabb att hoppa på. Jag har haft många olika bloggar, men det var först när facklitteraturskrivandet gifte sig med mitt bloggskrivande som jag hittade hem på riktigt. Inom några år blev det också en del av min yrkesverksamhet, och jag har finslipat mitt skrivande allt eftersom. Några år efter fackbloggandet fick jag mitt första fackbokskontrakt.
Det var när jag skrev på min femte fackbok och skulle börja med självbiografiskt skrivande Även den minsta … som jag insåg att jag också skulle ha nytta av kreativt skrivande. Jag sökte in till en kurs i kreativt skrivande på universitetet, och insåg att det gav mig en oändlig glädje. Jag fortsatte skriva, det har gått från skrivövningar till romanmanus.
Det som lockar mig är skapandet. Det är förstås mycket svårare att skriva kreativt än att skriva facktext om ett område jag kan mycket om. Plötsligt måste jag behärska både språket och skapandet, kunna gestalta så att karaktärerna och miljöerna får liv och skriva en berättelse som berör läsaren.
En skrivkurs jag gick innehöll uppgiften att skriva ett råmanus till en roman. Inte kan jag väl det, tänkte jag först. Men sedan en dag landade berättelsen inom mig. Och på tre månader hade ett råmanus på 200 sidor runnit ur mina fingrar. Det behövde vila, läsas, bearbetas igen, men nu ett år senare börjar jag känna som att den berättelsen är i mål. Under det år som gått har jag också skrivit ytterligare ett råmanus på ca 200 sidor. Jag vill i alla fall tro att den berättelsen behöver något mindre finputs i efterhand, med de insikter och lärdomar som ytterligare ett år av skrivande gett mig.
Att låta texten frotteras av skickliga och inte alltför snälla läsare är verkligen guld. Det är otroligt lätt att bli blind för texten, att tänka att det jag avser ska stå där faktiskt kommer fram. Och det är roligt att mejsla fram något vackert ur den råa texten som kommer ut först. Läsande vänner är otroligt bra på det sättet, att få andra välvilliga men hjälpsamma ögon på texten gör underverk.
Mina texter handlar ofta om komplicerade relationer och makt. Den ena berättelsen dyker ner i skavet mellan en vit turist och en lankesisk hushållerska, om vänskap där postkoloniala strukturer komplicerar allt. Den andra berättelsen handlar om en sekt, och hur en person kommer med, och en annan lämnar. Jag skriver inte längre om en lång rad med valpar, men jag har återkommit till den där första skrivglädjen.