Jag är trött på att bli kallad sårig och trasig, bara för att jag, tillsammans med andra, belyser sjuka strukturer och maktmissbruk inom kyrkan. När vi talar om makt får vi höra att vi borde bearbeta våra känslomässiga sår. När vi pekar på strukturella problem blir vi erbjudna själavård. Det vi försöker säga om större sammanhang reduceras till något personligt.
Det offentliga samtalet om kristen tro är fortfarande en arena där manligt kodade uttryck dominerar. När män berättar om sina erfarenheter av tro och tvivel möts de ofta med beundran. Det anses modigt, moget och intellektuellt. När jag gör samma sak får jag ofta höra att jag är känslostyrd, gränslös eller rentav bitter. Mäns sårbarhet tolkas som intellektuell mognad. En kvinna som kritiserar uppfattas som trasig eller överdriven.
Runt många manliga kristna offentliga personer finns ett tryggt sorl. De lyfter varandras texter, delar varandras inlägg och bekräftar varandras andliga mognad. Jag, min syster Sofie, Jenny från Skamkontot och Annika med podden Vinhaggornas 2.0 kämpar vidare i tysthet, ofta ensamma och på vår obetalda fritid.
Det här är både kroppsligt och andligt utmattande. Vi fortsätter inte för att vi är bittra, utan för att vi vet att det vi har att säga är sant. Och för att det är viktigt.
Vi får höra att vår kritik mot kyrkliga sammanhang inte hör hemma i offentligheten. Att det vi berättar riskerar att skada, andra och oss själva. Men det är inte sant att våra offentliga berättelser om det kyrkan har orsakat oss och andra är farliga. Det är tystnaden som gör skada. Vi synliggör det som har gått sönder, och det är inte oss själva vi pratar om.
Vi lämnade inte kyrkan för att vi var för radikala som unga och nu är cyniska som vuxna. Vi lämnade för att ingen lyssnade på oss när vi mådde dåligt inom kyrkan, och för att det inte heller fanns något lyssnande när vi senare försökte tala om det vi såg. Vi lämnade inte på eget bevåg.Vi blev utknuffade.
Jag kommer aldrig glömma det Magnus Malm gjorde nu i dagarna. En av frikyrkans mest respekterade profiler använde en kulturessä för att hänga ut oss och snacka ner våra motiv och intentioner. Jag kommer inte heller glömma vilka som tryckte gilla på tidningen Dagens post om artikeln, eller de som hade både makt och plattformar att säga emot men som valde att vara tysta. Även den tystnaden är en del av problemet.
Att inte ta ställning är också ett ställningstagande. Den som inte ställer sig med de utsatta, ställer sig i praktiken med de strukturer som tystar dem.
Det här är vår kamp, det förstår jag också. Den är inte allas. Jag kräver inte att du ska välja sida. Men jag noterar din tystnad.