Det är uppfriskande att då och då pekas ut som att jag och min syster går djävulens ärenden. Det håller oss, så att säga, på tårna. Det gör mig också trött och ledsen, men det tänker jag inte fokusera på idag. Eftersom jag är vuxen, bearbetad och har ett moget känsloliv. Faktiskt, tvärt emot det Magnus Malm skriver om oss i en kulturessä i Dagen.
Jag växte upp i det jag idag kallar en sekt. Det var ett sammanhang där lojalitet var viktigare än öppenhet. Man kunde inte kritisera ledarna eller läran utan riskera utfrysning från gruppen. Att bära på tvivel och kritik ansågs också vara syndigt, och i sammanhanget var synd alltså en sådan sak som rakt av kunde leda till helvetet. Jag växte alltså upp i en miljö full av andliga hot, och väldigt hierkiska maktstrukturer.
I höstas släpptes min och min systers bok, Även den minsta fanatiker behöver sova ibland. Den handlar om vår uppväxt i Stockholm Karisma Center, en pingstförsamling som under många år var en av de mest profilerade i Sverige. Församlingen gick i konkurs 2005 efter en ekonomiskt, men också moralisk skandal. Men vår bok handlar inte så mycket om kraschen och konkursen, som om hur det var att växa upp där. Hur vi, och vår tro, formades.
I en kulturessä i den kristna tidningen Dagen skriver av Magnus Malm, en etablerad och respekterad kristen röst, om en “andlig konflikt” mellan unga människor som söker Gud, och äldre personer som har blivit sårade av kyrkan och nu, enligt honom, riskerar att smitta de unga med sina ”sår” och sin besvikelse på kyrkan.
Han nämner inga namn, men han pekar specifikt på oss som deltog i ett symposium som ägde rum i januari i år, arrangerat av Enskilda Högskolan i Stockholm. Vi, jag och min syster, och ytterligare en författare (David) pratade om våra böcker och vår erfarenhet av tro, församling, andliga trauman och omprövning av tro. Vi var inbjudna som författare, för att dela våra berättelser. Och om oss skriver Malm att vi är andligt sårade, ofullständigt bearbetade, känslostyrda och alltför offentligt, representanter för en postmodern kultur som föraktar engagemang och en föra för unga troende.
Han skriver att vi inte har bearbetat våra sår, att vi “trumpetar ut” dem offentligt, och att vi borde ha gjort det i bön, själavård och terapi i stället. Det han inte verkar förstå är att vi har gjort allt det. Och att det offentliga samtalet inte är en ersättning, utan ett resultat av den bearbetningen.
Han skriver också om att tystnad om andliga trauman är en markör för andlig mognad och ett skydd mot förvärra sin egen och andras skada och en förutsättning för verklig läkning (tillsammans med själavård, terapi och bön).
Jag förstår att man kan ha olika syn på sådana här frågor. Men det som gör mig både trött och ledsen är tonen. Vi kallas diaboliska. Alltså, det här med djävulen är liksom verkligt i den här sortens kristna kretsar. Han menar alltså bokstavligen att vi går djävulens ärenden i den här frågan.
Citat av Magnus Malm:
” På andra sidan de äldre som håller de ungas radikalitet på avstånd för att inte deras egna besvikelser ska göra för ont. Om djävulens grekiska namn diabolos betyder ”den som kastar isär”, gissa vem som skrattar hela vägen till banken.”
och
”Jag brukar tänka att en människas sätt att hantera sina besvikelser säger mer om hennes liv än hennes framgångar. Att säga ”jag har lämnat det där bakom mig” utan att på allvar bearbeta det i bön, själavård och terapi brukar vara ett säkert sätt att låta såren definiera resten av mitt liv.”
Magnus Malm skriver inte bara om oss, förstås, han skriver en längre text om vad han ser som en andlig spänning mellan två generationer i kyrkan:
• å ena sidan unga kristna i generation Z som söker Gud och närmar sig kyrkan med förväntan,
• å andra sidan en äldre generation som har blivit sårade av kyrkan, distanserade, cyniska och som enligt Malm riskerar att föra vidare sin besvikelse till de unga.
För då händer där med djävulen som skrattar hela vägen till banken, får jag väl anta.
Det Malm, med sina insikter, verkar missa är hela den världsvida kyrkans problem med makt. Han pratar om sår (kan folk snälla sluta prata om sår, det äcklar mig) som ett inre, andligt tillstånd. De sårade (vi alltså) utgör ett slags smittohot mot de kristna undomarna. Han försvarar att man ska stanna kvar i församlingen även när det gör ont. Men hur kan det vara mognad att stanna kvar i något som skadar? Det ser jag snarare som en slags omognad. Det är också ett tecken på inlärd lojalitet och rädsla.
Det hade varit fräscht om Malm hade läst både vår bok Även den minsta fanatiker behöver sova ibland, och David Eklind Kloos bok Den väg är bred. Ingen av oss bär effekterna av den radikaliserande uppväxten som en identitet i vuxen ålder. Vi är heller inte ute efter att riva kyrkan.
Det är inte förvånande att en äldre man med hög status och självklar tillgång till utrymme i en stor kristen tidning tolkar vår protest som ofärdig andig mognad. Det är just detta, att kritiken från de marginaliserade alltid får lägre andlig status, som vi kritiserar.
Andlig mognad är inte att tiga. Andlig mognad är att tala sanning, att lyssna på andra och att ta ansvar tillsammans.
Här hittar du Magnus kulturessä: https://www.dagen.se/kultur/kulturessa/2025/04/23/lagomkristna-ar-inte-losningen-i-krocken-mellan-nytanda-och-branda-i-kyrkan/